Skrik & panik

Hoppas ni haft en härlig påsk, gott folk.
Själv är jag hyfsat nöjd, i alla fall med det fina vädret, "ledigheten" (alltså för K) och trevligt umgänge igår.

Dagarna går och man blir mer och mer förbluffad över hur snabbt det går med utvecklingen hos de små liven.

Gång på gång upptäcker man saker som Elliot lärt sig som inte fanns där för bara några dar sen. Exempelvis har han ju börjat gripa efter saker riktigt medvetet, och han träffar rätt också, istället för att typ råka slå sig själv i huvudet med handen, hihi.

Omvärlden verkar över huvud taget intressera honom allt mer. Så fort jag lutar mig närmre för att prata med honom börjar han fäkta med armarna och klämma på min näsa, mun och haka. Så jäkla häftigt! (Sedan tycker ju inte alltid omgivningen att dessa små framsteg är lika intressanta att prata om, men det har jag full förståelse för, hihi)

DOCK så är det nog som sagt så att Elliot befinner sig i en liten tillväxtperiod just nu. Vissa stunder skriker han som en förbannad, och inget, inget kan få honom lugn. Man får nästan panik ibland och vet inte om det kanske är nåt FEL denna gång - han låter ju så HYSTERISK!

Dessutom - jag vet inte om det beror på de där amningshormonera, eller mina även i vanliga fall känsliga nerver - jag blir helt matt så fort jag hör bebisskrik och hela min kropp liksom faller ihop. Sådär svimfärdig nästan.
Jag blir lika förbannas och förtvivlad varje gång; jag vill ju HJÄLPA Elliot och trösta honom, inte tappa alla krafter och typ vilja dö!!

Har också svårt att förklara detta tillstånd för andra, och K verkar ibland tro att jag bara är en smula "lat", haha... men som sagt, det är verkligen nåt skumt fysiskt som händer i min kropp när Elliot skriker.

Just nu sover lillplutten dock.
Så himla ironiskt, varje gång han somnar faller en sten från hjärtat och man kan äntligen slappna av - men så kommer man på sig själv att redan efter en stund sakna honom... och bara vill att han ska vakna igen.

Lilla busunge, vad skulle jag göra utan dig?