Och dagarna flyter på

Eller nja. Flyter och flyter, ibland känns det mera som om de hackar sig fram i sävligt tempo.
Min tillvaro känns nu som en enda lång väntan på att få sluta jobba, vilket antagligen kommer ske i slutet av november nån gång. När den nya kollegan lärt sig rutinerna och allt.
Måste verkligen ta en dag i taget, försöka se ljuset i mörkret och hitta små guldkorn i vardagen, som får mig att stå ut.

Nu på kvällen ville jag till exempel bara gråta av den vidriga smärtan i benen. Kunde på riktigt inte röra mig.
En riktigt obehaglig känsla, ungefär som kramp/sendrag i lår och vader - fast heela tiden.
Det sjuka är att stödstrumporna (som jag började använda idag) nästan gör det hela värre. De trycker liksom upp mot låren, och det känns som om vätskan (eller vad det nu är som orsakar smärtan) förflyttar sig uppåt istället. Skumt.


Gahd, måste verkligen försöka hitta roliga och mysiga saker att se fram emot i veckorna som kommer. Små grejer att glädjas av. Allt för att tiden framöver inte ska kännas så otroligt plågsam och seg.

En trött mongobild på mig imorse. Haha ja, som ni ser kan man ju inte direkt dölja graviditeten längre, ens med ytterkläder. Börjar så smått vänja mig vid denna framtunga känsla.