Älskar att gå hem från jobbet på fredagar. Speciellt när det är löningshelg. Känna atmosfären liksom elektridieras i luften, allas förhoppningar ligger som en skimrande yta över allt. Folk på spattigt och stimmigt humör på gatorna, det pågående minglandet skymtar genom bar- och restaurangfönster.
Möten, förväntningar, planer. That's what a good friday is all about. Och även, även om jag själv inte alls har något roligt att se fram emot är det underbart att bara beskåda detta. Veta att alla möjligheter finns ifall jag skulle vilja. Göra något. Vadosmhelstihelavärlden. Framför en ligger ju trots allt en uppsjö av lediga och återhämntningsvänliga helgtimmar.
Hela kroppen och hjärnan har ju ofrånkomligen lärt sig associera fredagen med något out of this world-vackert av nästan religiöst slag. Tack vare alla äventyr av de allra mest oväntade slag som trots allt har drabbat en just denna veckodag.
Något som kanske sammanfattar hela den där spirande känslan för mig, på promenad hemåt runt 8-tiden en fredagskväll alltså, är det distinkta dunk-dunket. Det som hörs lite här och var, förbi hotellbaren vid Anglais till eempel. Något som minner om att det inte är vilken dag som helst, det är fredag och då krävs det musik. Dunkande musik.
Som slagen av ett ivrigt bultande hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar