Jaja, jag vet att jag inte är den första som säger det. Men julen blir ack så mycket tråkigare ju äldre man blir. Jag orkar inte ens försöka uppbringa julglädje och mys-fjärilar i magen längre, det kommer liksom ändå aldrig bli samma sak. Nu tänker jag förtås på barndomens magiska julaftnar som skimrar långt bak i ens lager av minnen. Den egen-huggna julgranen som släpats in i huset medan man storögt såg på (och den var ju visserligen kanske lite sned och osymmetrisk, men ÅH så charmig), den nästan hysteriskt förbjudna tanken på att möjligen försöka leta luska ut var mamma gömt julklapparna i år, ja, hela den där sega, sega men längtansfyllda decemerbmånaden av förberedelser och längtan...
Ja. Nu känns det så fruktansvärt långt borta. Jultomten är genomskådad, sagoläsandet och smällkaramellspysslandet ett förbleknat minne. Och just därför är jag nog numera ganska anti i mitt "julfirande". En rätt så tom och neutral tillvaro kring de fyra adventshelgerna Ett hem utan julattiraljer eller glittrande och glimmande fönsterkarmar. Visst, en lussebulle eller två, det är ju rätt smaskigt; men inga storvulna bakdagar med hemgjord pepparkaksdeg och kolatillverkande "för att det hör till". För det kommer ju ändå aldrig bli annat än halvhjärtat.
Kanske, kanske den dagen jag själv får barn, att man trots allt gör sitt bästa för att upprätthålla den där särskilda magin och flykten från en kall Sverigevardag. Det är nog en bättre present än den mest påkostade pakethögen under granen. Men tills vidare - ingen mer Kalle Anka eller julklappsrimmande för min del. Det är ju faktiskt samma sak varenda gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar