Vad världen är liten ibland. Pinsamt liten.
Ni vet, såna där människor man typ ser jämt på stan vart man än är. Som man inte känner, men känner igen. Eftersom jag är ute och går väldigt ycket på min fritid händer detta mig rätt så ofta.
Just nu är det tre olika fall jag tänker främst på. Dels en mammaledig (antar jag) kvinna som alltid går omkring med sin barnvagn kring mitt bostadshus. Well, kanske inte så konstigt egentligen. Hon ser alltid trött ut och liksom fastnar med blicken på mig, som vore hon för utmattad för att orka vända bort den. Jag är också ofta trött och osminkad och sänder henne en liten tanke i kylan.
De andra är lite mer speciella, eftersim jags ser dem på de mest udda ställen. Såväl Hötorget som konstiga gränder på Kungsholmen. Både är café/restaurangägare, till ställen som jag besökt några gånger. Tillräckligt för att vi nog ska känna igen varandra, men inte tillräckligt för ett uppsluppet "hej hej"-tillrop.
Och det är alltid liksom samma awkwardness i mötet, då jag stöter på någon av dessa. Igenkännandet, som nog båda upplever men ingen låtsas om. Jag är ju varken tillräckligt "stammis", eller för den delen modig, för att verkligen hälsa. Och de vill väl inte tränga sig på heller får jag förmoda. Så det blir den där jobbiga tystnaden varje gång. Lite lagom stirrande på varann. Kanske en halv antydan till ett leende. Som man knappt ens hinner uppfatta, för plötsligt är ögonblicket förbi och man har redan hunnit passerat varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar