Det är ju så. Var sak har sin tid, och varje period har sin typ av eufori och förälskelse.
Och det är väl det som gör livet fint på nåt vis, sätter färg och variation på våra minnen.
Alla mina olika "kärlekar" genom åren hade sin unika typ av magi, då när det begav sig.
Varje gång tyckte man att det var det största man hittills upplevt.
Den där vinterförälskelsen hade sin charm, vackra varma tankar mot en bakgrund av vita snöflingor. Drömsk och stjärnskimrande.
Och våren, med dess nyuppvaknade pirr, vilken livskänsla man upplevde! Personen i ens tankar som fick en att bokstavligen sväva på gatan och fladdra iväg i ljuva, skira drömmar.
Eller minnet av min sensommarromans - åh, jag smäller av vid bara tanken. Ljusa nätter och ingenting är omöjligt. Doften av hav och nattlig asfalt, de speciella låtarna från sommarens fester, allt vävs tillsammans ihop till en speciell färg och skapar en specifik underbar känsla i mitt minne.
Visst har man också haft perioder av djup sorg och krossat hjärta, eller en lycklig kärlek som förvandlats till olycklig, men hela tiden tycks något vackert och magiskt komma tillbaka efter ett tag. Ser jag tillbaka på min "historia" har det faktiskt gått ganska jämna mellanrum mellan mina förälskelser.
Och då menar jag inte bara vanligt pirr, känslan av att vara lite småkär, utan det där totalomvälvande, som gör en hög och lycklig och galen. Höjer livskvalitén så det smäller om det. Den bästa terapin (i början i alla fall).
Även min besatthet av filmen "Titanic", till exempel, skulle kunna räknas till detta. Minns hur den styrde min tillvaro 1997, gav mig lyckopirr och fjärilar i magen, och hur besatt jag var av allt med minsta koppling till ämnet.
Fortfarande ger mig soundtracket till filmen rysningar av nostalgi; som det minnet av en älskare från ett bitterljuvt förflutnet.
Så, visst, alla perioder av förälskelse har sin charm, men när vet man då vem och vad som är "det rätta"? Jag har inget bra svar på den frågan. Kanske måste jag leva lite till för att veta. Kanske finns ingen enkel sanning.
Men det som jag på något sätt formulerat ihop för mig själv, och känner är det mest harmoniska alternativet för mig; är väl en slags "lev i nuet"-filosofi. Är jag lycklig nu, varför ska jag då grubbla och oroa mig inför framtiden, och vad som är det rätta beslutet?
Jag trivs just nu. Och det är väl det viktiga. För är det något Kärleken är bra på spå är det väl att få en att leva i nuet, och finna varje sekund underbar.
Kommer det inte vara likadant i framtiden är det ett senare problem. Och då har jag ju i alla fall samlat på mig ännu ett vackert minne av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar