Det börjar närma sig

Okej, det är trots allt över 2 månader kvar. Men när jag tänker på hur snabbt tiden går och den tidpunkten som var för precis 2 månader sedan... då får jag nästan en chock över hur nära vi är förlossningen. 2 månader, det är ju trots allt ingenting. Vad som kändes som en evighet i början av graviditeten har nu krympt till en baggis. En liten fjärt i tidsrymden bara.
Och man är ju inte gravid så värst många gånger i livet, så varför inte njuta så gott det går av den tiden som är kvar? Det är ju ändå en magisk och fantastiskt känsla, denna att bära ett LIV inom sig.
Och, icke att förglömma, passa på att göra allt det där man inte komemr kunna sedan. Det här är min sista tid i livet då jag bara främst har mig själv att tänka på.
Sedan kommer någon annan att uppta 1:a plats.

Och jag längtar så jädra mycket!

Shit vad magen växt på sistone förresten. Tycker man ser skillnad från vecka till vecka, jämför dessa bilder t ex: (v. 28 + 29)

Haha, ja inte superstor skillnad direkt, men det KÄNNS. Bebisen tycks vara precis under huden hela tiden. Det känns liksom hårt där huvudet är, och sparkarna verkar trasa sönder mina inre organ ibland. But hey, I kinda like it! ;)