Sista timmarna av veckan. Söndag, extremt seghet, ingenting speciellt ALLS som händer.
Har haft svårt att hålla humöret uppe idag.
Usch, det finns ju massor av grejer jag borde kunna glädjas av, och det ÄR ett faktum att fantastiska saker kommer ske framöver.
Men mitt sinne tycks ändå just nu göra allt för övertyga mig om att jag borde må dåligt... suck.
Delvis får jag faktiskt skylla mig själv - verkligen, då jag gör sådana saker som jag VET att jag mår dåligt av... men samtidigt inte tycks kunna låta bli. Hur kan sådant ske egentligen, har jag nån grav snedkoppling mellan hjärna och kropp eller...?
Och så allt jag skjuter upp hela tiden. Saker som borde fixas, tas tag i, "borden" som inte lämnar mig ifred och ger mig dåligt samvete. Känns som jag står i skuld gentemot hela världen.
Samtidigt är det ingen idé att tänka så där negativt. Då vill jag bara ännu mer krypa ihop i ett hörn och aldrig mer prata med någon.
Jaja, vad man ska göra i situationer som denna vet jag inte. Stunder då ingetingetinget kan trösta. Kanska ska jag smyga upp i soffan bredvid baby och kolla på filmen, försöka suga åt mig lite av värmen och den mänskliga närvaron.
Eller bara lägga mig i sängen, låta dagen försvinna.
Samtidigt verkar min kropp oförmögen att ens resa sig. Fingrarna över tangentbordet rör sig som i autopilot. Vet inte vilken sorts överlevnadsinstinkt som driver mig just i denna sekund.
Ja, detta blev ett deppigt inlägg. Får väl väga upp det med nåt extra klämkäckt nästa vecka... typ. Ha en fin kväll allihopa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar