God förmiddag.
Sitter här och dricker vitt (!) te och funderar på vad jag ska äta till lunch. Den lilla sparkar till med jämna mellanrum, och sänder små glädejfjärilar inom mig. Ni aaanar inte hur glad jag är över att den verkligen börjat komma igång och kicka, på ett sätt som gör att man VET att det är bebisen och med så jämna mellanrum att man känner att den ständigt är närvarande.
Kommer ihåg hur jag ända fram till v. 24 typ, inte var säker på om det var barnet eller typ tarmrörelser som kändes. Ville SÅ gärna ha en exakt beskrivning av hur det kändes, ville vara säker. Och man har ju hela sitt liv undrat hur det verkligen KÄNNS att ha en sparkande unge i magen...
Nu när jag faktiskt vet, och skulle kunnat förklara för mig själv i det förflutna, skulle jag nog beskriva det som dels sprattlande fiskar, dels hårda, krängande BUFFAR (tänk er känslan av att någon helt enkelt sparkar på dig inifrån - ja, exakt så känns det), och dels små subtila fingerpet. Som en nagel som skrapar på insidan.
Känslan varierar alltså hela tiden, och det är det som gör det så spännande. Ibland blir man nästan lite åksjuk, som om man åkte bergochdalbana eller nåt. Både av den starka närvarokänslan som liksom drabbar en som en chock (det är en MÄNNISKA där inne! Hjälp!) och dels rent fysiskt, magen suger till som av tyngdlöshet ibland.
Åh, jag är så glad över att jag får vara med om detta. Måste nästan nypa mig i armen ibland. Lilla söta plutt därinne, det går inte att beskriva med ord. Och stackars dig som aldrig kommer kunna vara gravid. Hihi.
Hoppas ni har en skön tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar