Det nya livet

Imorgon börjar K jobba igen.
Och man kan väl säga att min "nya tillvaro", den som mammaledig, börjar på riktigt.
Från och med nu och ett bra tag framöver.

Dessa 3 veckor har man ju självklart lärt sig en himla massa och fått in små rutiner, ändå känns det lite småläskigt att plötsligt vara själv. Nu kommer liksom mitt nya "heltidsjobb" att starta.


Vara hemma, amma, byta blöjor, mysa, gå barnvagnspromenader, ta hand om saker och ting där hemma. Se Elliot växa och årstiderna växla. Mysigt, läskigt och hisnande!
(Minns förresten hur jag, som icke-gravid för 1-2 år sen, ibland studerade alla lattemorsor med barnvagnar på stan. Nyfiken, lite avundsjuk - vad mysigt att gå omkring med sitt lilla knyte hela dagarna!, och med en smula medlidande. De såg ju alltid så trötta ut. Nu vet man såklart varför, haha!)

Har inte riktigt bestämt helt hur vi ska dela upp föräldradagarna och så vidare. Lite av en djungel det där.

Känns över huvud taget svårt att blicka in i framtiden nu, ja nästintill omöjligt. Som i fredags (då vi skrev på faderskapspapprena hos kommunen), då vi fick information om förskole-utbudet i stan och hur det funkar med kösystemet.
Herregud, vi har knappt vant oss själv vid att ha vårat barn hos oss, tanken känns på att någon annan kommer ta hand om honom i framtiden känns än så länge overklig.

Ändå kommer ju den dagen, och säkert med en rasande fart!
Det får mig att bara vilja stanna upp tiden en smula och pussa och klappa på Elliot, riktigt kapsla in den är spädbarnstiden i en liten ask, att kunna ta fram och njuta av i framtiden.

Och samtidigt längtar man förstås till andra tider, till Elliots alla framsteg, och till att få sova.
Bara en enda natt... Oh boy, vad jag kommer njuta nästa gång jag känner mig verkligt utvilad.

Ja, när jag tänker på allt inser jag verkligen vilket stort och okänt äventyr som väntar.
Och det känns både jäkligt ovant och häftigt att inte riktigt ha framtiden bekvämt utstakad framför sig, för en gångs skull.
Livet med ett barn går ju aldrig riktigt att planera eller kontrollera till 100%, och för ett kontroll-freak som mig kan det nog vara ganska coolt att släppa på tyglarna och upptäcka att det kan bli underbart ändå.