Tovis: Elliot 1 månad

Tänker inte säga en gång till att tiden går fort. Risken finns att jag kommer upprepa mig som en hackig gammal skiva framöver.

För är det något man förstått, så är det att den här första spirande tiden kommer rusa förbi och att man ska ta till vara på varenda sekund av den.

Men det är svårt. Kan ju inte låta bli att se framåt. Mot nya framsteg och äventyr, och den vackra dagen då man kan sova lite bättre i alla fall.

Dessutom gör den ständiga sömnbristen och utmattningen att jag för det mesta har svårt att njuta fullt ut, och se tillvaron i ett "klart ljus".

Men 30 dagar har nu alltså gått sedan Den Där Dagen. Den som fortfarande framkallar rysningar i mitt undermevetna.

Det konstiga är ju att jag fortfarande inte riktigt känner att jag varit med om en förlossning. Eftersom det inte riktigt blev på det sätt man brukar föreställa sig och förbereda sig inför.

Ibland måste jag nästan nypa mig i armen och konstatera för mig själv att, hjälp, jag har ju faktiskt gått IGENOM det där med att... föda barn.
Det där som jag undrat över, fascinerats av och oroat mig för nästan hela livet. Beundrade ju alltid tidigare de kvinnor och tjejer som gått igenom en förlossning. Sett dem som en sorts fruktade power-människor.
Bärandes på en djup hemlighet, av hur det egentligen känns att bära och föda fram en människa. Sådär nästan magiskt.

Och har jag nu själv faktiskt gått igenom det där? På riktigt?
Ja, uppenbarligen, eftersom det nu ligger en liten tjockis i sängen bredvid mig (och sover supersnällt för en gångs skull). En riktig liten människa, med händer, fötter, pyttesmå naglar och en massa hår!!

Men det känns fortfarande så himla overkligt. Undrar om jag någonsin kommer få ett riktigt grepp om min snabba och chockartade förlossning.
Fast, alla kanske känner lite så? Vilken sorts förlossning man än haft. Själva grejen att en liten unge ploppar ut ur ens kropp är ju trots allt en ganska... konstig upplevelse som nog tar ett tag att smälta.

Well. Nu känner jag att jag spårar iväg lite som vanligt.

Här är i alla fall några bilder från dagen då Elliot kom till världen.Kom ju på att jag inte lagt upp något tidigare. Nu glömdes ju tyvärr den "riktiga" kameran i all hast när vi for iväg med ambulansen till BB (ytterligare en av sakerna som inte blev som planerat: vi skulle ju ta gaaalet många foton hade vi tänkt oss, typ såna där käcka där jag sitter i sängen och ler med CTG-bälte på magen...).

Så det är dessa fjuttiga mobilkamerabilder vi får roa oss med. Dessutom besparar jag er från de flesta, eftersom jag är ganska nerblodad på dem. Hahah.

(Och för er som fortfarande inte fattar vad jag dillar om: förlossningsberättelsen hittar ni här.)