Men lille tjockis

Idag var det dags för andra BVC-besöket. Kändes ganska skönt med tanke på att vi hade en del frågor och funderingar.

Fick en smärre chock alla tre när vi såg att Elliot gått upp ÄNNU ett halv kilo sedan förra veckan, och ligger nu på 4000g. Haha... vi hade typ gissat på 3700, högst.

Och det förklarar även delvis våra problem... lillen är helt enkelt ett MATVRAK. Har ju verkligen ammat mer eller mindre konstant de senaste dagarna. Inte konstigt egentligen att han får magknip och blir svullen, så mycket föda som glidit ned i den lilla magen på sistone. Verkar inte finnas nån hejd på grabben och nattsömnen, kroppen och psyket har definitivt blivit lidande för både mig och K.

Nu fick man ju i alla fall bekräftat att Elliot får tillräckligt med näring iaf. Barnmorskan rådde oss att kanske försöka trösta honom på "andra sätt" när han skriker och verkar vilja suga. Han får ju uppenbarligen i sig det han behöver, och kanske är det bara sug/närhetsbehovet som behöver stillas.

Samtidigt tycker jag det är så himla svårt, jag menar, han SKRIKER ju, och tycks otröstlig tills man ger honom mat. Känns ju hjärtlöst att bara strunta i det... eller hur? Och samtidigt är det ohållbart för mig att amma mer eller mindre konstant dygnet runt.
Har provat en massa grejer, t.o.m. napp (3 olika sorter... som han spottar ut direkt) men oftast är det bara bröstet som kan trösta honom.

Hoppas verkligen detta gå över snart, han kanske bara är i en extrem "tillväxtperiod" eller något, haha. Och BM sa ju att såna här problem är rätt vanliga. (Även "gaserna" och kråkljuden han gör på nätterna... :P)

Jaja. Växt på höjden hade Elliot också, 3 cm. Min stooora pojke. Det börjar nästan kännas som styrekträning att lyfta upp honom. (Ja jag vet, mina muskler har antagligen förslappats totalt vid det här laget, haha...)

Chillar på pappas axel