Haha, komiskt? Nu verkar det som att Metrobloggen vill straffa mig för att jag snackade lite skit i förra inlägget ;P För tillfället går det inte ens att lägga upp BILDER. Håhåjaja...
Jaja, får väl hitta på nåt annat roligt istället då.
Dagen har varit ok. Men alla dagar ser mer eller mindre likadana ut, på gott och ont. "Ont" för att jag nästan kollapsar av utmattning de flesta kvällar, och "gott" för att det trots allt är ett ljuvligt lyxigt jobb att få umgås med sitt barn hela dagarna och följa utvecklingen in i minsta detalj.
Och det är ju först när man ser tillbaka som man inser hur snabbt det faktiskt gått!
Från de där allra första dagarna, då Elliot bara låg som ett hjälplöst, skrynkligt knyte, sådär spädbarnsaktig och pytte-liten. Till nu, när han framstår som en mycket mer självständig varelse, en kaxig liten krabat som sprattlar livligt och skrattar åt sin omgivning.
Och det har ju ändå bara börjat!
Ojoj, det är så sjukt spännande alltihop. Tänk att få följa ett LIV från starten... det är fantastiskt! Och värt allt det pissigt jobbiga, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar