Tjohej.
Sitter nu på biblioteket, mysigt som alltid, hängde ju jämt här då jag gick gymnasiet och var nyinflyttad i Stockholm (inget internet hemma + allmänt sysslolös ;)).
Så lugnt, så skönt, så fullt av... böcker.
I min perfekta drömvärld så ska jag ta mig tid att läsa aaalla böcker typ, i alla fall de jag har på min mentala lista, såna man hört om eller bara "borde" ha läst. :)
Men tyvärr räcker inte tiden och lusten till i verkligheten...
Kämpar just nu fortfarande med John Ajvide Lindqvist och hans "Människohamn". (Helt okej, dock)
Solen skiner sådär lagom och morgonen var hyfsat harmonisk. Hoppas den här dagen blir mer lyckad igår.
Nämnde ju i gårdagens inlägg att jag skulle till Karolinska och ta blodprov... Japp, jag skyndade mig iväg till Karolinska asstressad och sen som vanligt, min puls var väl uppe i 150 när jag väl kom fram.
Fick betala 300 kr i kassan för besöket... happ, tänkte man, hoppas det är värt det då.
Men så när jag mötte läkaren påstod hon att jag tydligen redan SKULLE tagit blodprov innan detta besök, något jag varken fått en kallelse eller hört ett ord om.
Så... enligt henne hade vi alltså inte så mycket att prata om, här tog man nämligen inga prover och det var provsvaren som skulle diskuteras.
Nu får jag helt enkelt åka nånstans och ta detta jäkla blodprov, och sedan få en NY läkartid där vi pratar om svaren... som antagligen också kostar 300 kronor.
Shiiiiit pommes frites vad förbannad jag blev. Hela dagen var jag sedan på dåligt humör; kan de fan inte organisera skiten bättre så att jag slipper kallas till ett "viktigt läkarbesök" på 300 kronor om de ändå kan se i registret att jag inte tagit några prover nyligen. Sååå himla onödigt.
När jag gick hem började jag typ grina som vanligt och ringde till diverse personer för att försöka få lite tröst... men som vanligt är ju det värsta att jag skuldbelägger mig själv för allt skit som händer.
Jag menar, tänk OM de sagt till mig tidigare (vilket måste varit i juni nån gång, då jag hade senaste läkarkontakten) att jag faktiskt skulle gå och ta blodprov... fast jag bara glömt bort det på nåt skumt sätt?
I så fall har jag bara mig själv att skylla.
Jag är ju bäst på att älta också, så hela kvällen grubblade jag på situationen och kände ångest över att jag inte uttryckt mitt missnöje mer hos läkaren. Det borde väl också hon ha insett, att detta besök kändes gaaanska onödigt... ett par ord och så var det över liksom.
Nej, usch och fy, var bara tvungen att få ut mina aggressioner lite.
Haha.
Något positivt att fokusera på istället...?
Hm, det är fint väder, det är snart helg, jag håller på och läser en profylaxbok där mina egna tankar verkar bekräftas:
Det är inställningen som är den viktiga; har man en POSITIV bild av att föda och att man själv liksom väljer det, så upplevs också smärtan som mindre. Det känns betryggande... eftersom det ju faktiskt är nåt man själv påverka.
Jag är snart i v. 21. Det är också bra. Och nu känner jag verkligen, verkligen att jag liksom har nånting där... en liten klump som är i vägen liksom :D Även om sparkarna hittills inte gett sig till känna... hm.
Kommer detta bli en liten lugnis, eller vad?
Au revoir, hoppas på en braaa torsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar