Kom nyss hem från jobbet, efter en skön promenad i sensommarkvällen. Eller, till häften skön i alla fall, jag hade nämligen såna smygande, molande smärtkänslor då och då när jag gick.
Ibland strålande ut mot låren, ibland uppemot ryggen, ibland... ja, där nere helt enkelt. Sådär lagom småstickande och otäckt.
Kan det vara att jag överansträngt mig på sistone? Kan det vara mina sandaler med 1-centimetersklack? För mycket promenader? Eller är det helt enkelt ett typiskt andra-trimesterns graviditetssyndrom - foglossning?
Hm, på ett sätt vill jag ju att det ska vara det.
Varje "graviditetssymptom" gör mig nämligen glad: det för mig ju närmare målet. Mötet med den lilla plutten.
Men jag börjar tröttna på att spekulera hela tiden, typ som det där med sparkarna.
Jag VET ju trots allt inte om det är bäbisen som rör sig. Kanske är det bara en helt jäkla vanlig fis som fastnat i tarmarna, haha... Jag vet ju hur bra jag brukar vara på att inbilla mig i vanliga fall.
Så, fram tills att allt blir tydligare och det verkligen inte råder några tvivel om saken (oavsett om det gäller foglossning eller babysparkar) - är det väl bara att försöka slappna av och fokusera på det jag faktiskt VET.
Som att den lille har ett litet pickande hjärta som hela tiden slår och en fin liten ryggrad. Något jag påminns om varje gång jag studerar ultraljudsbilderna.
Åh, den är så söt. Så perfekt. Love u baby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar