Kom hem i förrgår, efter att ha varit på resande fot i ungefär ett dygn. Det känns i kroppen.
Fortfarande har jag en skum dygnsrytm i kroppen, blir trött tidigt på kvällen, hungrig tiiidigt på morgonen, ingen aptit vid middagstid... (Helt enligt Hong Kongs tidszon, haha)
Får väl se när man börjar känna sig normal igen.
Annars känns saker ok just nu, inte hemskt, inte jättebra. Tiden lunkar på. På torsdag nästa vecka är det äntligen ultraljud, känner mig lite sur över att jag fick så pass sent (vid den tidpunkten är jag redan i v. 19!!) men har bestämt mig för att inte försöka krångla och få en ny tid. Kanske är det bra om det är lite senare, att man ser mer av fostret och så. Fast egentligen dör jag förstås av nyfikenhet, och vill bara veta om allt är okej. Har känt en smula obehag och oro sista tiden, och det var ju trots allt rätt längesen man sist kollade.
Men men. Försöker få vardagen att gå och inte grubbla allt för mycket. Det blir som det blir. Ett sorts motto som jag lärt mig tryggas av den senaste tiden, och det känns ganska realistiskt också, eftersom man faktiskt inte kan bestämma över det mesta här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar