Tough night

Sitter och äter frukost. En av de fyllda bullarna från frysen som K’s mamma bakat. Försöker verkligen identifiera innehållet på denna, men det är nästinintill omöjligt. Så jäkla gott though - varför kan ingen starta ett kinesiskt bageri i Stockholm?

Solen utanför fönstret bländar mig i ögonen, men den kan ändå inte riktigt råda bot på min trötthet...
Natten var hyfsat hemskt, Elliot lät som en kråka typ hela tiden, nåt nytt konstigt ljud han börjat med. Var extra kinkig och hungrig av sig... (Men jag börjar misstänka att han faktiskt inte är HUNGRIG alla gångerna han vill ha bröstet - det verkar trösta honom, helt enkelt)
Så antingen satt jag typ och ammade helt svimfärdig av trötthet, eller så låg lillen och frustade och lät så att ingen av oss kunde sova. Suck, han kanske har ont i magen eller något? Och snuvan hänger fortfarande kvar en smula, speciellt då på nätterna...

Idag ska jag nog för första gången på allvar försöka ta en tupplur under för- eller eftermiddag. Har alltid haft extremt svårt för att sova under dagtid. Men det finns liksom ingen annan utväg, om den här totala sömnlösheten tillåts förtsätta kommer jag snart förvandlas till ett monster (om jag inte redan är det... hm).

Så lite time out med andra ord. Ha en fin söndag alli
hopa!

 

LILLA BUSUNGE

Utmanad

Det höll nästan på att falla bort i minnet på mig att jag blivit utmanad, först av Philippa och sedan även Camilla och Johanna. Man ska tydligen fylla i 7 "intressanta fakta" om sig själv och sedan skicka vidare till 7 andra blogg-människor.

Och då jag just för tillfället har en ledig stund med lilleman som sover (och samtidigt pysslas om av gästerna som är här ikväll), passar jag på att roa mig med ett ego-moment... mwahaha :)

Nu vet jag inte alls vad folk redan vet om mig eller inte, (eller vad som anses "intressant") men försöka duger väl:

1. Spelade fiol från och med andra klass till gymnasiet. Tycker fortfarande det är rätt skoj, men tar tyvärr inte lektioner längre...

2. Jag har synestesi , vilket innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. För mig betyder det t.ex. att jag ser färger för olika bokstäver, ord och siffor, och "strukturer" och konsistenser för olika tidsförlopp. (Typ månader och veckodagar)

3. Vantrivdes mer eller mindre under hela skoltiden. Studenten var symboliskt sett den bästa dagen i mitt liv...

4. Gjorde en barn-bilderbok som projektarbete i tredje ring. (Dock ej inskickad till något förlag... kommer antagligen aldrig våga det, hehe)

5. När jag var liten var jag extremt kinkig när det gällde mat. Åt ingen skollunch från lekis fram till 6:an. (Endast knäckebröd och ett glas mjölk... kan ju informera er om att jag hatar knäckebröd nuförtiden) Det mesta äcklade mig helt enkelt. Skulle jag hem på middag eller nåt hos en kompis var det riktigt traumatisk.
Numera är jag en ovanligt matglad människa, men har fortfarande svårt för vissa "vanliga" maträtter; typ hamburgare, lasagne, pulverpotatismos, spaghetti med köttfärssås... och allt med ketchup på.

6. Har storlek 41 i skor.

7. Älskar att lista saker. Hade exempelvis en period när jag var yngre då jag gjorde påhittade "klasslistor" för en hel skola... Komplett med namn, adresser, telefonnummer och personnummer för varje "elev". Haha. Ritade även klassfoton till :P Detta är nog nåt av det nördigaste jag haft för mig, men kan fortfarande inte förmå mig at slänga de gamla "verken".

Skickar vidare till Charlotte, Evelina, Thi, Luma, Veronica, Ewa och Carin...

Magbilder - the last ones

Sitter och kikar igenom mobilbilderna från den senaste månaden. Upptäckte att jag tog lite magbilder precis kvällen innan lillen föddes. Rätt häftigt, tänk om jag då vetat att det faktiskt skulle bli de sista med min gravidmage ;)

Kan vara kul att jämföra lite...
Man hade ju undrat så länge hur det skulle kännas när magen var borta, efter att ha vant sig vid kulan i så många månader. Den hade ju blivit del av ens identitet på nåt vis.

Och ja... det kändes verkligen konstigt de första dagarna efter förlossningen.
Den där hårda, sköna bullen - som då och då darrat till av små söta bebiskickar - ersattes plötsligt av ett sladdrigt, löst och halvrynkigt daller.

Bilden till vänster är tagen dagen efter Elliots födelse... ser ut som om jag är i v. 20 eller nåt, haha. 

Bilden nedan är från häromdagen. Magen drog alltså ihop sig snabbare än jag trodde, även om jag fortfarande helst undviker att pilla på det där lösa... haha.

Men för mig spelar det faktiskt ingen roll hur kroppen ser ut nu efteråt. Den har ju faktiskt burit på ett barn, och det är fasen coolare än något annat :)

Sådärja. Nu blir det nog inga mer magbilder på ett bra tag, haha.

Kinkig dag

Åhh, idag vill Elliot amma heela tiden. Han är himla kinkig av sig dessutom, misstänker att han kanske har ont i magen eller något... Så svårt när man inte VET!!

Tycker så synd om ledsna honom, och om trötta mig.

Ändå är det på ett sätt positivt att han "vänt" på dygnet och vill amma mer på dagarna, förut var det ju så på nätterna.

Nu känns det i alla fall som man fått in en rytm av att kunna sova 2-3 timmar i sträck mellan varje matningspass.

Ska försöka få i mig en sen frukost nu, tjolahopp!

Sweet thursday

Man lär sig snabbt att utnyttja tiden effektivt när man har barn. Eller, man försöker i alla fall.

För så fort jag sätter mig ned och ska skriva ett blogginlägg, eller för fram mackan till munnen för att ta en tugga, är det något annat som stjäl ens uppmärksamhet - oftast en liten gnällande Elliot som antingen vill ha mat eller bara lite sällskap. (Som tur är så är hans pappa ledig ytterligare en vecka till, vilket underlättar en hel del på den fronten)

Det är underbart förstås, men visst, en smula frustrerande ibland. Som när telefonen ringer några meter bort och man bara måste ta emot just det samtalet, men det samtidigt skär i hjärtat att behöva flytta bort en ivrigt ammande Elliot från bröstet.
Man önskar man kunde kapa sig själv i två eller nåt, helt enkelt.

När jag väl får en skön lugn stund för mig själv (Elliot brukar ju till exempel ha ett låångt sovpass på eftermiddagen då inget tycks kunna väcka honom) försöker jag genast sätta mig ned, ta några djupa andetag, en kopp te, och göra sådant som är riktigt lättjefullt och meningslöst.
Typ surfa runt på receptbloggar och sånt. Riktig matporr. Speciellt såna där barnsligt goda grejer som kladdkakor och liknande, och upptäcka hur många varianter det finns.

Häromdagen gjorde jag exempelvis en kladdis med mörk choklad och marshmallows (hade ju trots allt en halv påse som legat och halvruttnat i skafferiet ett tag). Blev riktigt nice! Så, i brist på annat roligt får ni här ett oerhört suktande kladdkaks-exemplar av vilket jag själv inspirerades av. Dregla på bara.

(Recept på tasteline.com)

Och så lite bilder med lille E förstås. Känner att jag börjar bli en sån där jobbig förälder som inte kan låta bli att lägga upp foton på sitt barn hela tiden. :P

 

Barnvagnsskylten

Weehoo, vi har äntligen fått hem namnskylten till barnvagnen :) Himla fint blev det, med både datum och 2 flaggor - en för Sverige och en för Hong Kong.

Ska snarast sätta fast den på Buggan. Vi undviker dock lite att gå ut med Elliot just dessa dagar, är lite rädda att han blir snuvig igen. Gud vad man längtar till våren nu och alla solpromenader, haha...

Men tiden går fort!
Elliot är snart 14 dagar, 2 veckor har alltså gått sedan den där läskiga och samtidigt fantastiska dagen.
Får både liksom "myskänslor" och obehagliga flashbacks när jag ser något här hemma som påminner om den 16:e januari.
Till exempel boken som jag hade uppslagen och som jag tänkte ta med mig till BB som "lektyr", men som inte alls hann komma med, haha...

Men jag antar att jag till största del hunnit smälta händelsen, och tänker mest framåt nu. Går inte att göra så mycket annat med ett lillpyre som kräver all ens fokus för tillfället, hehe :)

(För er som undrar: Finns en mängd olika varianter av namnskyltar hos Swedish Plate :))

Allt gick bra

Besöket från BVC gick jättebra, Elliot var så duktig och lugn ;)
Låg och stirrade på oss hela tiden medan vi pratade haha. Man märker absolut att hans blick är mer fokuserad och inte lika "vinglig" längre.
Barnmorskan var supertrevlig, engagerad och ville precis som alla andra höra den ovanliga berättelsen om hur pyret kom till världen...

Han hade också gått upp ett halvt kilo sedan förra veckan!Vilket i och för sig inte förvånar mig med tanke på den enorma aptit lillgrabben har...
Och hans ansikte är MYCKET knubbigare än förut. Han börjar till och med få lite mage, haha.

Amningen gör inte heller lika ont längre, vilket är sååå skönt.
Och jag förstår verkligen vad folk menar med att man upptäcker nåt nytt varje dag hos spädbarn. Han gör små leende-liknande grimaser nu (även om det inte är riktiga leenden), och då ser man att han faktiskt har en smilgrop i ena kinden!
PRECIS vad jag önskade mig att han skulle ärva från sin pappa, hehe.

Ska nu passa på att borsta tänderna och göra sånt man får SKYNDA sig att göra medan lilleman sover. Allt går liksom i seeegt tempo här hemma numera, minsta lilla grej blir till ett projekt. Men, det är det värt.

Första BVC-besöket

...fast de kommer hem till oss denna gång.

Spännande! En smula nervöst också, tänk om de har synpunkter på ens sätt att sköta sitt barn... tänkt om jag typ gör allting fel?! (En ganska onödig farhåga, jag vet, men det är väl från och med man får barn som nojigheten alltid på nåt sätt blir del av ens tillvaro ;))

GRATTIS förresten till Kim som äntligen fått möta sin lillgrabb (den 19 januari), samt Charlotte och Mia som fick varsin flicka den 20:e resp. 22 januari. Så roligt med alla bebbar som ploppar ut nu!

En liten klagosång... fast nja

Jag har huvudvärk. Vet inte hur längesedan det var sist, men ett bra tag i alla fall.
Har ju varit oförskämt frisk under hela min graviditet - inte ens när K hade influensa blev jag ju smittad - så kanske därför allt känns så ovant nu. Att inte må... fysiskt bra.

Den där smärtan och utmattningen i kroppen börjar vid det här laget lägga sig, men när man aldrig får någon riktigt sömn så känner man ju sig nästan sjuk i alla fall. Mitt huvud är förvirrat, känner inte att jag hinner med något vettigt under dagen, och känner lite skuld över de människor man borde kontaktat vid det här laget.
Amma amma amma, och ändå oroa sig över om lillen är mätt och nöjd.
Yrsel och svimningskänslor så fort jag reser mig upp.

Men jag vill ändå inte klaga. Inte alls, faktiskt. Att ha en liten frisk, väldoftande, supercharmig och mysig bebis hemma - som dessutom är ens alldeles EGNA - slår verkligen det mesta. Till och med när jag vaknar för tusende gången på natten och han gnäller om amnings-dags, kan jag inte låta bli att le inombords. Det var ju det här som man fantasierat och försökt föreställa sig så himla länge, men innerst inne inte riktigt trodde kunde hända en själv. Att man inte skulle nå ända fram till det underbara, att få möta lilla knyttet i magen.
Och så hände det i alla fall (på ett sätt som jag aldrig i livet kunnat drömma om). Han är här. Och tiden rusar redan, idag är han 9 dagar! Så sjukt!

Söndagsmums x2

Mm... ett av mina absoluta favoritsnask. Bullar med mungbönsfyllning, inhandlat på asiatbutiken ett kvarter bort...



Vi tog en liten tur med vagnen och har nu skafferi och frys fyllda med nudlar, dumplings, fisk och annat smått och gott.
K ska ju fortsätta vara ledig en vecka till eller så det kan vara bra att ha ett rejält lager med mat hemma ;)

Lilla Elliot snällt sovandes i den fina body’n han fick från min vän S i veckan...

Men det var bara en snorkråka!

Vi var ju lite bekymrade över Lillens allmäntillstånd igår, han andades ljudligt och nös med jämna mellanrum.
Som jag nämnde provade vi med bröstmjölk, saltlösning och även den läskiga nässugen - men utan något direkt resultat.
Tyckte så synd om Elliot när han nästan kippade efter luft ibland, speciellt vid amning... och han var allmänt ganska kinkig hela dagen.

Senare på natten vaknade vi att han andes extra ljudligt.
I en trött dimma försökte vi igen med saltlösningen och sugen om och om igen...
Och plötsligt - så nös Lillen FEM gånger i sträck, riktigt ordentliga nysningar.
Och så... syntes plötsligt något som stack ut ur näsan... "Vad faan är det där?!" utbrast K, uppenbarligen skrämd av den brunaktiga tingesten.

"Jag vet inte, ta bort den bara, ta bort den", grymtade jag...
Och det visade sig vara en jättelik snorkråka som tydligen fastnat i Elliots stackars näsa.K sprang iväg till badrummet och slängde bort den fort som attan.
Helt plötsligt andades Elliot normalt igen!

Gud vilken lättnad, det verkade alltså inte vara någon elak förkylning som drabbat honom.
Bara en elak snorbobba som hamnat lite fel...

Vi garvade lite trött åt saken och somnade om, lättade.

Hade sen en ganska "skön" natt, han ville kanske ammas två eller tre gånger innan morgonen. Vilket känns som lyx efter denna kaosvecka... haha.

(Haha, jag inser plötsligt vilket himla "intressant" inlägg jag nyss suttit och skrivit - ni får ursäkta, det är sådana här saker man roar sig åt i vardagen som nybliven spädbarnsförälder ;))

Förkylningstider?

Aaw. Lilla Elliot har sen imorse verkat så täppt i näsan, och nyser lite då och då...

Vi har försökt både med "husmodersknepeet" att droppa mjölk i näsborrarna och med saltvattenlösning, får se om det hjälper.
Känns så hemskt att se honom gråta och ha problem med andningen, och själv känna sig så maktlös :(

Kanske dags att minska antalet besökare en smula, fastän det såklart är mysigt med alla som vill kika på honom... Man vet ju inte vilka baciller som kan fara i luften.


Idag kom i alla fall Elliots farmor och farfar förbi en snabbis. Enligt dem är han inte så lik sin pappa som liten, hehe. Känns dock svårt att avgöra - bebisar utseenden förändras ju så snabbt. Tiden får avgöra vem han blir mest lik ;)

Vi har dock kommit fram till att han med säkerhet ärvt mina öron - som tydligen är ganska speciella :P

För övrigt emottages tacksamt tips för nästäppta/förkylda små spädbarn... Ibland orkar man helt enkelt inte googla runt bland alla mamma-forum, hehe.

Tid för utgång

                           

Min lilla docka!
Känns redan som Elliot har vuxit på bara de här dagarna.Och han är ju faktiskt redan en vecka gammal imorgon.

Vi tycker oss också se att de där 200 grammen han lagt på sig lagt sig lite på kinder och mage... Lillplutten har ju nästan fått dubbelhaka :D

Känns så himla skönt att veta att han får tillräcklig näring, det är ju faktiskt omöjligt att veta hur mycket mjölk han lyckas suga i sig vid varje amningstillfälle...

Imorgon får vi besök av Elliots farföräldrar. Skojigt!
Han är ju första barnbarnet på båda sidor, och även första kusinbarnet bland alla i både min och K’s släkt... Snacka om maximalt med uppmärksamhet ;)

Hoppas ni har en fin fredag!

Provtagning på Danderyd

Igår hade vi ju återbesök på Danderyd, då de tar lite prover på alla nyfödda, kollar vikten osv.
Sötnosen hade gått ned ca 100 g, (vilket är helt normalt med tanke på viktkurvan pekar lite nedåt de första dygnen för de flesta bebisar).
De upptäckte dock även att Elliot hade en liten tendens till gulhet i huden - vilket ju kan vara ett tecken på gulsot.
K sa lite skämtsamt att "det är väl inte så konstigt, han är ju halv-asiat", men de ville i alla fall kolla upp saken närmare med nya prover.

Så idag återvände vi till Danderyd för ett till stick i armen...
Och denna gång gick det superbra, lillen låg fortfarande under snittet men det bör kunna åtgärdas med lite mer dagsljus och framförallt mat.

Och ammandet verkar det inte vara nåt fel på... Lillkillen suger verkligen ordentligt nu, och hade gått upp hela 250 gram sedan igår!! T.o.m. barnmorskan blev imponerad.

Så himla skönt att veta att allt är bra med lillfisen! Man har ju liksom tillräckligt mycket man redan oroar sig för, i denna nya tillvaro.

Men jag känner att vi börjar få ett ganska skönt flow i vardagen, man har lärt sig en smula hur Elliot funkar (som vad hans små "grimaser" och skrik signalerar till exempel" ;)).

Och besökarna har bara strömmat in, med fina små presenter och lyckönskningar.
Vi försöker ta det lugnt och undvika alltför stora folksamlingar och "hets", men ens vänner är ju som tur är på det stora hela oerhört lugna och förstående ;)
Och självklart vill man ju visa upp sin lilla skatt för omvärlden!

Nu borde jag egentligen ta en tupplur känner jag. Man lär ju få vara konstant vaken mellan 23 och 04 om det blir som de tidigare nätterna. Nya dygnsrytmer, hm, värre saker har man väl klarat av... eller?!

Såhär snygg är man nuförtiden... trasiga mjukisbyxor och nån urblekt gammal tröja, med mjölkfläckar :P Blek som ett spöke dessutom p.g.a. lågt blodtryck och blodbrist, men hey, det kan bara bli bättre eller hur?

Sedan då?

Och dagarna går. Ja, det GÖR de faktiskt.
Kan inte förstå att lillgrabben redan funnits hos oss i nästan 5 dygn...

Och ändå är det ju ingenting, bara de stapplande första stegen på hela hans livsresa.

Hur skulle man då kunna beskriva denna första tid, och det där overkliga att man plötsligt blivit förälder?

Tror inte jag ska försöka ge mig på att beskriva det i detalj. Det liknar såklart ingen man tidigare varit med om, det är drömlikt, fascinerande, utmattande, underbart och 100% verkligt på samma gång.


Ni som varit med om det själva vet nog precis vad jag talar om. Och ni som kanske har det framför er kan jag i fall säga har något helt otroligt att se fram emot.

Och det låter ju klyschigt, men precis som alla påpekar glömmer man ganska snabbt själva förlossningen Sugs istället omedelbart in i spädbarnsvärlden.
Som domineras av sömnlöshet, en smula (eller ganska mycket) förvirring och otillräcklighetskänslor, och en väldans massa kärlek till den nyanlända familjemedlemmen.


Ja, det känns lite som man är nykär. Kan inte riktigt koncentrera mig på något annat utan måste hela tiden springa och pussa på krabaten.

Jag har just nu ganska ont i kroppen, har inte sovit en ordentlig blund på flera dagar (och det lär bli fler), och jag plågas jämt och ständigt av känslan att inte kunna tillfredsställa mitt lilla barn ordentligt.
Men är samtidigt så himla lugn och lycklig, nästan oförskämt harmonisk ibland! Är inte det himla häftigt?!

Är otroligt förväntansfull inför den kommande tillvaron. Tillvaron i en familj på tre.
Vad som än händer är det ju en storslagen och spännande tid, och det måste ju faktiskt finnas en anledning till att folk säger "ta tillvara på de första månaderna - de kommer aldrig tillbaka".

Tack förresten återigen, för alla kommentarer och respons. Förlossningsberättelsen var ganska tung att skriva med en hel del läskiga flashbacks som for genom huvudet, men som sagt känns det bra att ha det "på pränt" en gång för alla.

Och historien lär man väl få återberätta, i alla fall i stora drag, med jämna mellanrum så länge man lever...

Förlossningsberättelse

Nu har det gått tre dagar sedan Elliot föddes, och det känns redan som att allt hände i en avlägsen dröm för länge sedan.
Kanske har man förträngt en del - som en naturlig försvarsmekanism eller något, haha...
Fortfarande får jag ju lite obehagliga flashbacks då och då när jag går omkring här hemma.

Har ju heller inte fått någon riktig sömn på 4 dagar vilket säkert bidrar till att man inte hunnit smälta saker och ting på ett ordentligt sätt än.

Vill dock ändå försöka sammanfatta mina minnen och dela med mig av "förlossningsberättelsen".
Inte minst för min egen framtida skull, då detaljerna kanske börjat blekna.

Så varsågoda, ni som orkar läsa:

Lördagen började alltså med att jag mådde precis som vanligt.Ni som är uppmärsamma kanske märkte att jag skrev ett inlägg den morgonen... där jag lätt bittert konstaterade att "nä, känner inte ett piss idag". Lade än en gång lade upp listan med BF-gissningar. Stackare som gissar på den 16:e, tänkte jag, lär ju knappast hända idag heller.

Var ute en snabb sväng i Västermalmsgallerian på morgonen, och sedan vid lunch-tid tog K och jag tog våran lilla "rutinprommis" förbi St: Eriksplan.
Han åt lunch på Subway, jag var inte hungrig, och vi fortsatte sedan ned mot stan.
Hade vid denna punkt börjat känna en sorts diffus värk i sidan och ryggen. Som en skum sorts träningsvärk.
Kändes dock inte alls på det sätt som jag tänkt mig förvärkar/sammandragningar. Har ju trots allt haft lite sammandragningar (eller vad jag antog vara det iaf) under graviditeten men de kändes på ett helt annat sätt.
Nej, denan nya känsla tolkade jag mest som en sorts stelhet, ungefär som om man suttit i en konstig ställning för länge. (Och nu i efterhand vet jag att det var exakt samma smärta jag haft 2 veckor tidigare då vi kollade på Avatar... den som jag undrade så mycket över)

I alla fall så fortsatte vi våran promenad i en dryg timme kanske, jag reflekterade lite lätt över "smärtan" (som ju egentligen inte ens gjorde särskilt ont) och blev på vanligt vis ivrig och nyfiken på om detta kunde vara ett tecken. Ni som följt mig vet ju hur jäkla otålig och irriterad jag varit de senaste veckorna, när jag heeela dagarna sökt efter "smärtor" och ledtrådar om att förlossningen kunde vara på G.

Så, jag påpekade detta för K, som blev lite orolig och frågade om vi skulle vända hemåt istället. Men jag var ju bara glad och så att nej, vi kunde fortsätta kolla runt lite. Jag köpte ta med-kaffe och vi kikade runt i en inredningsbutik.

Dagen blev till eftermiddag, några kompisar kom över hem till oss, medan den där molande känslan faktiskt började återkomma med varierande mellanrum. Medan grabbarna spelade TV-spel gick jag omkring och stökade som vanligt, men med en sorts upprymd känsla i kroppen. Packade ned de sista sakerna i BB-väskan, var faktiskt nära att göra ett blogginlägg om att något "kanske är på G".
Men vågade inte riktigt väcka falska förhoppningar, varken inför mig själv eller andra. Haha.
Man har ju verkligen hört om att latensfasen och alla förvärkar brukar ta rätt lång tid, t.o.m. flera dygn, speciellt för förstföderskor...

I vilket fall som helst började vi klocka "värkarna" litegrann, mest på skoj.
Det var faktiskt riktigt kul att ropa "NU!" och "...Stopp!" till K som växlade mellan värk-timern och tv-spelet, och få känna mig lite speciell. :P
Blev riktigt lycklig när jag konstaterade att de i alla fall återkom med en viss regelbundenhet, i alla fall ibland...
Ringde till Danderyd och hörde med dem. Hon i telefonen tyckte såklart att jag skulle avvakta och återkomma när "värkarna upptar all fokus" och återkommer med stark regelbundenhet. Fick rådet att vila och äta lite middag. Precis så där som man läst om hundra gånger alltså, och då de andra bestämde sig för lördagsmiddag på en restaurang i närheten hängde jag på. Lika bra att "ladda" om man kanske åker in på förlossningen imorgon... eller kanske redan i natt.

Väl på restaurangen kände jag dock att det faktiskt började bli obehagligt. Den där diffusa smärtan molade ner ända mot ljumskar och ben, och jag hade ingen lust att sitta där och grimasera offentligt. Så hälsade trevlig kväll till de andra och återvände hemåt.

Kanske är vila trots allt det smartaste, tänkte jag och kände mig riktigt klok, fulladdad med alla förlossnings-tips man pluggat in de senaste veckorna.

Tänkte köpa med mig lite middags-mat och kontantkort till mobilen på vägen. Det hanns dock inte med, kände plötsligt ett starkt behov av att bara få komma hem... till lugn och ro, trygghet, på nåt vis.

Gick in genom dörren och värkarna blev som på en signal plötsligt starkare. Klockan var kanske 18.40. NU började de uppta hela mitt fokus... Fortfarande var det dock inte alls "den värsta smärtan man kan tänka sig", men tillräckligt för att jag skulle gå omkring lite halvt dubbelvikt.

Sedan gick det hela så jäkla snabbt. I ett smått panikslaget tillstånd, som nog mest berodde på att jag inte visste hur jag skulle agera, eller hur jag skulle tolka detta plötsliga TRYCK genom hela kroppen, slog jag numret till K och bad att han skulle komma hem. Nu.
"Och ring taxi också... eller något..." hann jag sluddra fram. Han lovade att göra så.

Så - plötsligt - kände jag ett starkt behov av att gå på toaletten. Klockan var kanske strax innan 19.00. Och så kom de. De där berömda krystningsreflexerna man läst om, de där som tar över hela ens kropp och inte går att hejda. Jag satte mig på toaletten, men kände direkt att det var något på väg ut. Något stort.

Chocken och rädslan gjorde mig paralyserad. SÅHÄR skulle det ju inte gå till! Vadsomhelst men inte DETTA...
Samtidigt var det ju som att kroppen visste precis vad den skulle göra, och som sagt, jag kunde inte stå emot längre.

Reste mig upp från toan och började pressa, inne på badrumsgolvet. Så kom huvudet ut på en eller två krystningar (försökte på nåt sätt ta en paus mitt i, precis som jag sett på "Förlossningskliniken" för att undvika sprickningar, haha)

Och här börjar mitt minne svikta, men på något vis måste jag ha tagit emot huvudet med händerna och dragit/krystat ut resten av kroppen, fortfarande halvt stående i badrummet.
Och så låg han plötsligt där på golvet, mitt barn, han som jag väntat på i så många månader nu. Liten och sprattlande och skrikande, men så perfekt och hel och faktiskt ren. Helt surrealistiskt, som en nära döden-upplevelse. Jag tänkte nog nånstans att "Det här händer inte. Så här lätt ska det inte vara... något måste vara fel".

De följande minutrarna var lätt hysteriska, jag skrek lite för mig själv, lade mig ned på golvet och lindade in barnet i handdukar, gjorde halvhjärtade försök att rensa upp bland allt blod och fostervatten på golvet...
Och letade såklart efter min förbannade MOBIL, som jag för tillfället inte kunde finna nånstans. Tänkte att när ska K komma nån gång, han borde ju vara här när som helst...

Så fort han öppnade dörren, kanske 5 minuter efter födelsen (och jag vill inte ens tänka på vilken chock det måste ha varit att få se mig, blodet och den skrikande bebisen mitt framför sig - badrummet ligger nämligen mittemot ytterdörren) skrek jag att han skulle ringa BB.

Det gjorde han, men var typ för chockad för att kunna prata, så jag tog över och uppbådade allt mitt lugn för att kunna berätta vad som hänt. Hon i växeln (samma som jag pratat med tidigare under dagen) var naturligtvis lika förvånad hon, och lovade att omedelbart skicka en ambulans till oss. Gjorde även klart för sig att bebisen verkade må bra, och frågade mig om moderkakan kommit, vilket den inte gjort. Navelsträngen hängde alltså fortfarande ut från mig tillsammans med lite fosterhinnor och annat trevligt. 

Ambulansen kom efter cirka 5 minuter, vi for i ilfart till Danderyd. Jag var extremt skakig och matt hela färden, främst av chock men antagligen också blodförlust.
Kom till ett rum på BB, fick svara på lite frågor och jag blev undersökt. Först krystades dock moderkakan ut - vilket inte alls gick när jag låg ned på båren, men bara gled ut så fort jag provade att sätta mig på huk. (Vilket - tillsammans med min uppevelse av förlossningen - berkräftar min tro om att ett upprätt krystande är det bästa)
Jag behövde sys lite, vilket nog var värre än själva förlossningssmärtorna. Men fick prova på lustgasen då (den som jag sett fram emot att få använda under min förlossning... haha) och det var riktigt trevligt. Kändes som en belöning efter allt det hemska.

Fick ta en dusch och sedan kom fikabrickan (som man också hört om så mycket...) från vilken jag snabbt slukade i mig två mackor och två glas nyponsoppa.

Lillen blev vägd och mätt och jag fick försöka svara luddigt på frågor om "när vattnet gick" och "när värkarna började", så att barnmorskorna skulle få något att skriva i sin journal. All personal vi stötte på så nyfikna fascinerade och vi (eller K, snarare) fick berätta historien om och om igen.
Så småningom började jag sluta känna mig misslyckad och istället att detta kanske vara något lite... häftigt. I alla fall i andras ögon. Och faktiskt, jag hade ju klarat av det hela helt själv, jag hade FÖTT BARN, och på samma sätt som det faktiskt gått till i årtusenden.

Har bara aldrig någonsin sett mig själv som en självständig, primitiv ur-kvinna... Hallå, jag var ju den smärträdda, överkänsliga mesen!
Men nu vet jag hur min kropp funkar. Och att den trots allt funkar alldeles utmärkt, allt gick ju toppenbra.

Efter all dramatik blev vi till slut ivägkörda (well, jag fick åka rullstol iaf) till och installerade på Danderyds patienthotell.
Äntligen fick vi, efter 2 timmar, tillfälle att slutligen fatta och smälta det faktum att vi fått ett barn. Något som nog fortfarande pågår här hemma hos oss.
Men idag känns allt 1000 gånger bättre än det kaosartade dygnet den 16:e januari. Mycket tack vare stödet och alla positiva (och ibland beundrande) ord från vänner, släkt och bekanta. Och självklart alla fina hälsningar på bloggen!
 
Kan just nu fokusera mer på det positiva än det traumatiska, och nästan känna mig lite stolt ibland. Bara det att det i min förlossningsjournal står ikryssat "Ingen smärtlindring ö.h.t." - det hade jag aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig, haha.

Dessutom har vi ju Lillen hos oss nu. Vilket är världens bästa belöning om något. Måste hela tiden ta pauser i skrivandet för att gå och pussa på honom... även om pappa i soffan redan har fullt upp med det, hehe.

En slagen hjälte!

Hemma igen

Sitter och försöker finna ord för att beskriva hur overkligt allt känns just nu. Man går runt lite som i en dimma och kan inte fatta att det är SANT, att det lilla pyret som simmat runt i min mage i 9 månader faktiskt är ute nu.

Kom hem från Danderyds patienthotell igår (en helt bisarr värld på sätt och viss; stället befolkades ju endast av förvirrade och lite zombie-liknande nyblivna föräldrar, trötta men samtidigt uppslukade av sina skrikande små knyten). Det var skönt att få ta det lugnt två dagar, vara i sin egen lilla värld och äta frukostbuffé i den lugna matsalen.
Har dockn knappt fått en stunds riktig sömn sedan i fredags.

Mamma hade tagit tåget ned till Stockholm, och fick igår hälsa på sitt  barnbarn för första gången. Även syrran kom förbi. Farmor hade mött upp mamma vid tågstationen på väg hit, och skickat med söta presenter till oss. Däribland en hembakad chokladkaka, som mamma vispade grädde till. Helt underbart. Söta bebispresenter i alla ära, men just nu känns det som man gläds allra mest åt det ätbara ;)

Tre generationer :P

Ska strax sätta mig och knacka ned förlossningsberättelsen också. Medan man har allt i färskt minne...
Historien är ju i och för sig inte särskilt lång, men redan känns allt litegrann som en avlägsen dimmig dröm, och det är delar som jag knappt ens kommer ihåg längre.

Nu ska vi installera Elliot i barnvagnen för första gången och ta oss en nypa frisk luft.
Om jag gick långsamt under graviditeten så är det ingenting mot hur jag hasar mig fram nu - men det ska bli spännande och underbart att äntligen få rulla omkring med sötnosen på gatorna. Som man drömt om så länge nu.

Moster Ylva och Elliot!

And here he is

Lilla Elliot! Vägde alltså 3220 gram, mätte 50 cm. Och kom alltså... runt 19-snåret på lördagen den 16:e januari.

Chock. Chock. Chock. Och lycka!

Ja hörrni.
Gårdagens händelseförlopp skulle väl kunna beskrivas som det mest oväntade och overkliga jag någonsin varit med om.

Lillen kom alltså igår, och på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa sig i mina vildaste fantasier.

Från den "helt normala" morgonen och förmiddagen, med långpromenad och fika i stan, till eftermiddagen då jag började få lite duffusa smärtor i ryggslutet.
Och till slut det nerblodade badrummet där jag står ensam och förlöser mitt eget barn med bara händerna.


På en-två krystvärkar (nej, jag minns inte exakt) var han alltså ute i världen vid "19-snåret" igår kväll.
Den chockade pappan kom 5 minuter senare, och ytterligare 10 minuter ambulansen, som vi åkte i ilfart med till sjukhuset.

Kommer med en mer detaljerad förlossningsberättele senare. Men vi mår i alla fall jättebra, installerade på patietnhotellet i Danderyd. Grabben är frisk och kry med mycket hår på huvudet.

Så nej, denna min första förlossning blev inte alls den utdragna men välstrukturerade process jag sett framför mig.
Okej att min graviditet varit nästan löjligt "smärt- och symptomfri", men att det skulle kunna gälla även för förlossningen finns ju liksom inte i ens föreställningsvärld.

Fysiskt sett var det en barnlek, men psykiskt har jag nog aldrig varit med om en större chock. Paniken och rädslan - tänk er själva att plötsligt känner att bebisen är på väg UT, och det NU - ligger fortfarande kvar färskt i minnet, och det kommer nog ta ett tag att smälta allt detta.

Men som sagt, vi mår bra alla tre. Och kan man vara annat än lycklig med ett litet snusande troll som ligger och sover snällt en meter ifrån en?

Grattis förresten - till datumgissarna Matilda , Zanna, Mathilda, Natasha och Linda (som dessutom prickade närmast med 3250g, bebisen vägde 3220). 16 januari was the day ;)

Vecka 41. BF+2

Lina: 2 januari, 3100 g
Emma: 4 januari
Alina: 7 januari
K’s kollega: 7 januari
Nathalie: 7 januari, 3600g
Lea: 9 januari
Sara: 9 januari, 52 cm, 3370g
Luma: 10 januari
Johanna: 10 januari, 3725 g
Amanda: 10 januari, 50 cm, 3750g
Roya: 10 januari, 51 cm, 3700g
K: 11 januari, 3000g
Grynet: 12 januari, 3230g
Ida: 12 januari
Sara: 14 januari, 50 cm, 3600g
Cazzandra: 14 januari
Cissi: 15 januari, 51 cm, 3547g
Denice: 15 januari, 50½ cm, 3215g
Matilda: 16 januari, 49 cm, 3600g
Zanna: 16 januari
Linda: 16 januari, 3250g
Tina: 16 januari (på morgonen)
Natasha: 16 januari, 3300g
Mathilda: 16 januari
Martina: 17 januari
Yvonne: 17 januari
Mamma: 18 januari, 50 cm, 3150g 
Rebecca: 18 januari, 50 cm, 3250g
Frida: 18 januari
Klara: 18 januari
SiuHoo: 19 januari
Veronica: 19 januari
Madelene: 19 januari, 3640g
Maddy: 20 januari
Mia: 20 januari, 51 cm, 3560g
Kadri: 20 januari
Ulrika (syster): 20 januari, 3200g
Ullrika: 20 januari, 3220g
Jag själv: 21 januari, 50 cm, 3425g
Edel: 21 januari, 3700g
DamnCat: 21 januari, 3400g
Mattias: 21 januari (21:40) 
KC: 22 januari
Philippa: 23 januari, 49 cm, 3456g
Emmelie: 23 januari, 49 cm, 3454g
Bebislängtan: 24 januari
C: 25 januari
Fia: 26 januari
Ylva: 27 januari, 47cm, 3233g

Någon måste ju i alla fall få rätt: alla dagar har härmed en ockupant, förutom "igångstättningsdagen" den 28:e januari.
Kanske ska man själv ändra sin gissning dit, hoho?
För här är det fortfarande inga känningar alls.

Tar härmed bort Babytickern också, den bara stör nu ju, när den börjat "räkna uppåt" från BF-dagen.
2 Days Left, in my ass.

Fredag & barnmorskebesök

Har nu varit på det sista barnmorskebesöket (HOPPAS jag - återigen -hon bokade in en ny tid nästa fredag... om eventuell igångsättning och liknande.
Men det låtsas vi inte om just nu.)

Allt såg bra ut, och vi hade nästan löjligt lite att prata om. Blodtryck och allt sånt okej. Magkurvan har ju sjunkit lite på slutet, vilket säkert kan förklaras av att lillen sjunkit ned därinne.
Lika fixerad och startredo som förut. Så det är väl bara att vänta.

Såhär kul har vi det här hemma. Höhö.

K har "some quality time" med sitt Fifa 10. (kanske mannens sätt att ladda inför förlossningen?)

Och jag sitter, bokstavligen, och pillar mig i naveln. (Vilken bestämt sig för att stanna i ett sorts creepy halv-utåt-läge)

Gjorde en banan-, choklad- och jordnötsbrowniekaka, den var verkligen betydligt äckligare än den ser ut. Ska aldrig mer lita på "baka-nyttigare"-recept, haha.

Dagen innebar också fika med fyra av girlsen. Mycket trevligt. Men som vanligt så hoppas jag att nästa gång jag träffat dem blir med barnvagnen i släptåg ;)

Nu ska jag räta på ryggen en smula, lillfisen sparkar uppåt - lugnt och metodiskt - och retar mamma till vansinne för tillfället.

Hejsvejs.

BF +1

Godmorgon! Ojojoj, var inte alls meningen jag skulle sova såhär länge. Baby är ledig idag så vi gick båda upp för en stund sen, vid 11-tiden...

Såhär utvilad har jag inte känt mig på läänge. Alltså verkligen djupsömn, med typ världens flummigaste drömmar. Massa grejer från det förflutna som ploppade upp.
När jag vaknade kändes verkligheten så avlägsen, och det dröjde nästan flera minuter innan jag kom på att jag ju är gravid... haha!

Så har man då officiellt gått över tiden. Inte speciellt oväntat, men man kunde ju få hoppats slippa.
Ska till barnmorskan snart i alla fall. Vetetusan varför hon bokade in ett besök så snabbt efter det förra; hallå, ungen har ju knappt fått chansen att ploppa ut efter BF liksom...
Men men, blir väl förhoppningsvis det sista besöket!

Så ska snabba mig och borsta tänderna och sen iväg. Uppdatering senare. Pusspuss.

Dagen är kommen

14 januari! Dagen är här.
Men mer odramatiskt kunde det nog inte kännas.
Uppenbarligen kommer bebis välja ett heelt annat datum för sin ankomst, som det känns nu.

Jaja. Allra senast blir det ju den 28:e januari, OM man nu skulle åka på en igångsättning.
Vilket i allafall inte är FEBRUARI.

Har gjort lite ärenden idag, hämtade bland annat ut paket, och träffade en kompis en snabbis.
Nu ska jag helt enkelt ta det lugnt och well... vänta ut tiden.

Mysa med musik, unna mig lite gott att äta (HAHA, som att jag inte redan gjort det 100 gånger nu).

Är för övrigt jäkligt trött på hallonbladsteet nu, hur effektivt för livmodern det än må vara. (Eller så är det bara humbug precis som mycket annat...)

Time for a change.
Gjorde därför nyss i ordning en kopp med detta aldrig-förut-provade te:

Enligt förpackningen med smak av sibirisk ginseng, Ginko Belobablad, guarana, Yerba matéblad, och "en smak som påminner om guajava och jordgubb".
Haha! Blir spännande...
Lagom flummigt för min smak iallafall.

Hoppas ni har en fin torsdag. Och ja, jag kommer uppdatera så fort något är på G ;)

(Förresten: En riktigt rolig grej. Går man in på Bloglovin’ och trycker på att man vill följa min blogg, kommer det ju upp Personer som gillar den här bloggen gillar också...

Och dessa är: Två ganska kända gravidbloggar, och en mammablogg.
Samt... "Knulla - en blogg om sex".

Va?? Hahaha.)

1 timma kvar till BF

Så blev det ett sent inlägg ändå.
Känner ett ovanligt stort behov av att uppdatera nu, haha, vill ju inte ge folk falska förhoppningar om att det har hänt något... ;)

En timma kvar till BF. Den dagen jag väntat på så sjuukt länge nu.
Även om Lillen säkerligen inte kommer dyka upp imorgon heller, så är ju detta trots allt den absoluta slutspurten.

Minns den där försommardagen då jag googlade på gravidgrejer första gången, fyllde i nån graviditetskalender och det stod "Beräknad födelse 11 januari" (som ju senare ändrades till 14:e på RUL...)
Det kändes så jäkla overkligt och skrattretande.

Januari liksom, låångt fram i tiden, det gick ju inte ens att föreställa sig, då i junihettan.
Men nu är så dagen kommen. Inte utan att man blir lite högtidlig.


Tänker tillbaka på hela långa resan och allt vi varit med om, både underbart och omtumlande, och undrar nästan om jag är redo att lämna själva "gravid-identiteten" bakom mig.
Har ju precis vant mig vid att vara sådär lagom framtung. Att sova djupt och skönt som en stock. Vara grymt sugen på kebab och feta såser.


Men självklart är det ju en ännu mer spännande period som väntar. Den då jag plötsligt kommer vbara mamma.

Tänka sig, denna glada lillskit (anno -89) ska bli mamma!

...Till denna lite mindre glada lillskit. Får se vilket humör han är på när han väl kommer ut, antar att livmodern i vilket fall är en betydligt skönare och softare plats än januari-Stockholm just nu ;)

Snartsnartsnart

Ingen som gissar på idag faktiskt. Hehe, skulle ju vara typiskt om han kom nu bara därför :)

Men näe, denna bebis gör inte så mycket som ett väsen ifrån sig. Lite retfullt buffande upp mot mammas revben bara.

Lina: 2 januari, 3100 g
Emma: 4 januari
Alina: 7 januari
K’s kollega: 7 januari
Nathalie: 7 januari, 3600g
Lea: 9 januari
Sara: 9 januari, 52 cm, 3370g
Luma: 10 januari
Johanna: 10 januari, 3725 g
Amanda: 10 januari, 50 cm, 3750g
Roya: 10 januari, 51 cm, 3700g
K: 11 januari, 3000gGrynet: 12 januari, 3230gIda: 12 januari
Sara: 14 januari, 50 cm, 3600g
Cazzandra: 14 januari
Cissi: 15 januari, 51 cm, 3547g
Denice: 15 januari, 50½ cm, 3215g
Matilda: 16 januari, 49 cm, 3600g
Zanna: 16 januari
Linda: 16 januari, 3250g
Tina: 16 januari (på morgonen)
Natasha: 16 januari, 3300g
Mathilda: 16 januari
Martina: 17 januari
Yvonne: 17 januari
Mamma: 18 januari, 50 cm, 3150g 
Rebecca: 18 januari, 50 cm, 3250g
Frida: 18 januari
Klara: 18 januari
SiuHoo: 19 januari
Veronica: 19 januari
Madelene: 19 januari, 3640g
Maddy: 20 januari
Mia: 20 januari, 51 cm, 3560g
Kadri: 20 januari
Ulrika (syster): 20 januari, 3200g
Ullrika: 20 januari, 3220g
Jag själv: 21 januari, 50 cm, 3425g
Edel: 21 januari, 3700g
DamnCat: 21 januari, 3400g
Mattias: 21 januari (21:40) 
KC: 22 januari
Philippa: 23 januari, 49 cm, 3456g
Emmelie: 23 januari, 49 cm, 3454g
Bebislängtan: 24 januari
C: 25 januari
Fia: 26 januari
Ylva: 27 januari, 47cm, 3233g

En helt vanlig tisdag

Har gått hela kvällen med känslan av att det var nånting viktigt jag skulle skriva här. Haha. Men nu är det helt borta ur skallen...

Inget speciellt har hänt i alla fall.

Vi kan ju köra en liten magbild då för skojs skull, en av de sista hoppas jag?

Voilà, vecka 40: (39+5)

Hm, ja nu kan man ju föreställa sig att det ligger en liten människa därinne i allafall.


Är så himla nyfiken på hur han kommer se ut.
3D-ultraljudet i v. 31 är ju vårt "sista spår", hehe. Det lilla man nu kunde se där.

Kommer han ha knubbiga kinder? Mycket hår?
En mini-bebis, som de flesta tror, eller kommer han chocka oss alla genom att vara en liten sumo närmare 4-5 kilosstrecket?

Och hur kommer det där berömda "första skriket" låta... gulligt & gnälligt eller fyllt av ursinnig POWER?

Mycket undringar. Och inom en snar framtid vet jag.


Whoa, tror förresten jag börjar få nån typ av resfeber ungefär. När jag tänker på allt detta så vill jag typ fnissa, gråta och skaka av nervositet om vartannat.
En förvirrad men spänd förväntan inför det okända.
Och - samtidigt - den där envisa lilla känslan av att allt bara är en dröm. Nej, jag kommer inte föda. På BB kommer de konstatera att det är ett stort missförstånd; jag är inte alls gravid. Har bara nån konstig böld på magen typ. Allt var bara ett skämt. Tack och adjö.

Jaja, ska sluta förvirra er nu, det är sent. Godnatt mina kära medmänniskor. Imorgon är en ny dag, kanske dagen D...? 

Morning glory

God morgon, eller god förmiddag snarare.
Oj vad jag sov länge idag. Märker inte ens längre när K går till jobbet, vilket jag jämt brukade vakna av tidigare.


Så min sömn är det definitivt inget fel på. DÄREMOT har jag utvecklat en riktigt konstig vana att superpigg slå upp ögonen vid 3-4-tiden, utan att kunna somna om. Ganska trist att ligga där en stund, yrvaken med klappande hjärta, men utan att liksom kunna göra någonting. Haha.
Så där ligger jag och tänker en stund, men somnar till slut på nåt skumt sätt om och vaknar inte förrän många timmar senare.

Nog om det.
Idag är det 12:e januari, vilket innebär att det är 2 dagar innan den beräknade dagen.Har dock slutat förlita mig till att det verkligen kommer hända nåt just då. Jag menar, jag känner mig exakt som vanligt. Inte ett enda tecken, ingen konstig känsla i kroppen.
Skulle nåt plötsligt börja bli på G så skulle visserligen ingen bli gladare än jag, men nog skulle det komma lite som en chock.
För någon jäkla föraning borde man väl ändå känna...Jaja.


Får väl hoppas lillen blir en Vattuman istället då. (Gränsen går vid 20 januari) Stenbockar i alla ära men Vattumannen är ett av mina favorit-stjärntecken ;)

(Vill bara ni ska veta, trots allt otåligt gnäll: Jag är ändå så jäkla glad. Och överrumplande stolt. Jag är ju för fasen i vecka 40, alldelse vid mållinjen. Trodde på nåt sjukt sätt att JAG aldrig skulle lyckas ta mig dit, på riktigt.
Lever fortfarande kvar i den där känslan av att kolla runt på andra bloggar och alla ligger waaay framför mig, och typ snart ska få sina, medan jag har en evighet kvar.

Och nu är det plötsligt JAG som åtnjuter mina sista barnfria dagar! Woho! Näe hörrni, varje gång jag tänker på det får jag rysningar och måste nypa mig i armen.) Puss.

Gissningarna just nu

Visst, jag borde kunna fylla inlägget med något roligare. Men just denna vecka tillåter jag mig att bara vara jätteegoistisk och jobbigt självupptagen. Det är ju trots allt MIN vecka.

Så, här kommer återigen gissningarna som för mig är DÖDLIGT spännande. Vem ska få rätt??

Inte K iallafall verkar det som, han gissar ju som ni kan se på 11 januari (idag). Han påpekade nyss att det vore snyggt med ett personnummer med endast binärtal, datanörd som han är. Hmpf.

It’s not gonna happen, babe. (eller?)

Lina: 2 januari, 3100 g
Emma: 4 januari
Alina: 7 januari
K’s kollega: 7 januari
Nathalie: 7 januari, 3600g
Lea: 9 januari
Sara: 9 januari, 52 cm, 3370g
Luma: 10 januari
Johanna: 10 januari, 3725 g
Amanda: 10 januari, 50 cm, 3750g
Roya: 10 januari, 51 cm, 3700g
K: 11 januari, 3000g
Grynet: 12 januari, 3230g
Ida: 12 januari
Sara: 14 januari, 50 cm, 3600g
Cazzandra: 14 januari
Cissi: 15 januari, 51 cm, 3547g
Denice: 15 januari, 50½ cm, 3215g
Matilda: 16 januari, 49 cm, 3600g
Zanna: 16 januari
Linda: 16 januari, 3250g
Tina: 16 januari (på morgonen)
Natasha: 16 januari, 3300g
Mathilda: 16 januari
Martina: 17 januari
Yvonne: 17 januari
Mamma: 18 januari, 50 cm, 3150g 
Rebecca: 18 januari, 50 cm, 3250g
Frida: 18 januari
Klara: 18 januari
SiuHoo: 19 januari
Veronica: 19 januari
Madelene: 19 januari, 3640g
Maddy: 20 januari
Mia: 20 januari, 51 cm, 3560g
Kadri: 20 januari
Ulrika (syster): 20 januari, 3200g
Ullrika: 20 januari, 3220g
Jag själv: 21 januari, 50 cm, 3425g
Edel: 21 januari, 3700g
DamnCat: 21 januari, 3400g
Mattias: 21 januari (21:40) 
KC: 22 januari
Philippa: 23 januari, 49 cm, 3456g
Emmelie: 23 januari, 49 cm, 3454g
Bebislängtan: 24 januari
C: 25 januari
Fia: 26 januari

En helt underbar låt

Nej, det blev inte någon bebis på det coola datumet 10-01-10. (Om det inte mot all förmodan skulle sätta igång med racerfart i natt, vilket jag starkt tvivlar på)

Haha, varför känns det som jag går bakåt i utvecklingen ju närmare BF jag kommer?
Har inte haft sammandragningar eller "magont" på flera dagar (som jag märkt iallafall). Känner mig smidigare och mer normal än på länge, sover jättebra. Och även om bebis buffar lite ibland så är han på det stora hela jättelugn. Trycker inte alls nedåt på det där jobbiga sättet jag kunde känna tidigare.

Eller kan det vara så att detta är lugnet före stormen? Kanske min kropp som laddar och lillen som liksom samlar kraft därinne, inför förlossningen?
Haha, vi säger att det är så.
Har verkligen ingen lust att gå över tiden även om jag känner att risken är jädrigt stor.

Kulan genom tiderna

Så himla skojigt att kolla igenom gamla foton.


Har knappt bytt mig om att titta på gamla "mag-bilder", men nu när jag gör det kan jag inte låta bli att fascineras och skratta lite för mig själv.

WOW vad magen var liten när man då tyckte den var jättestor...

Knappt ens här kunde man märka nåt, tycker jag nu i efterhand. Vecka 24.

 
Till vänster i vecka 29 verkar lillen dock haft en tillväxtxpurt eller nåt, där började jag verkligen se gravid ut! Iofs tycker jag inte det är sån jääättestor skillnad mellan den bilden och vecka 37 till höger.Dock - ganska kul eftersom jag inte tänkt på det förut! - ser man definitivt att bebisen sjunkit och fixerat sig på den senare bilden.

 

Och nu i vecka 40 är jag alltså vid resans slut. Kan inte låta bli att känna mig ofattbart stolt och mallig; äntligen är det JAG som snart ska föda! Efter all jäkla väntan och otålighet. Och dessa sista långsamma dagar är ju trots allt en liten fis i rymden om man ser i det stora perspektivet.

Hade igår också en liten utrensning av mina mobilbilder, och la upp ett Facebook-album med titeln "Hösten 2009"...
Rätt behagligt med en sorts sammanfattning, av en period som både varit mysig, långtråkig, vardaglig och kaotisk. Med kaoset syftar jag nog mest på lägenhets-flytten och renoveringen i oktober.


Ändå kan jag redan känna ett viss styng av nostalgi då jag tänker på "höst -09" - jag kommer nog alltid se tillbaka på denna period då jag var gravid för första gången i mitt liv, och alla fantastiska ögonblick och känslor som passerat genom ens tillvaro då.Åh, låt mig aldrig glömma detta!

LOL big time alltså, detta var i vecka 14. Varför ens ta en bild när det inte finns nåt där? *skratt*
Kanske, kanske kan man ana en liten utbuktning, men kan ju lika gärna vara svullnad efter måltiden eller nåt. Hehe.

Riksmongo

Blä. Något fel på internet OCH datorn senaste dagarna, bäst att passa på nu när skiten funkar. 

Kom ut snart bebis. Kom ut till din obotligt knasiga mamma Kolla bara vad hon gör i sin rastlösa väntan på dig; tar på sig konstiga mössor, står i badrummet och tar kort utan vare sig mening eller mål.

Och till din pappa som är en hejare på att impulsköpa tvättmaskiner för att sedan utbrista "Nej vad fuult det blev!", besviket som en tjurig barnunge, så fort den installerats hemma.

Mamma är dock lite mer realistiskt lagd och påpekade snällt att hemmet nog ändå inte kommer se sådär supertjusigt ut när man har barn. Dags att ställa funktion före yta, hejhopp!


Nu känns det i alla fall som det mesta är fixat, såna där "att göra"-saker som funnits i bakhuvudet ett tag nu. Ska bara lämna in min fiol som det varit nåt fel på i typ 2 år nu. Få den riktigt stämd och klar att spelas på så fort lusten faller på. Utveckla min musikaliska ådra igen. Är ju superenkelt att åka in till musikaffären vid Hötorget och få skiten gjord men well... det har inte blivit gjort på all denna tid helt enkelt. Så det får bli en fredags-grej att pyssla med.

Ha en underbar fredag!