Ja hörrni.
Gårdagens händelseförlopp skulle väl kunna beskrivas som det mest oväntade och overkliga jag någonsin varit med om.
Lillen kom alltså igår, och på ett sätt som jag aldrig ens kunnat föreställa sig i mina vildaste fantasier.
Från den "helt normala" morgonen och förmiddagen, med långpromenad och fika i stan, till eftermiddagen då jag började få lite duffusa smärtor i ryggslutet.
Och till slut det nerblodade badrummet där jag står ensam och förlöser mitt eget barn med bara händerna.
På en-två krystvärkar (nej, jag minns inte exakt) var han alltså ute i världen vid "19-snåret" igår kväll.
Den chockade pappan kom 5 minuter senare, och ytterligare 10 minuter ambulansen, som vi åkte i ilfart med till sjukhuset.
Kommer med en mer detaljerad förlossningsberättele senare. Men vi mår i alla fall jättebra, installerade på patietnhotellet i Danderyd. Grabben är frisk och kry med mycket hår på huvudet.
Så nej, denna min första förlossning blev inte alls den utdragna men välstrukturerade process jag sett framför mig.
Okej att min graviditet varit nästan löjligt "smärt- och symptomfri", men att det skulle kunna gälla även för förlossningen finns ju liksom inte i ens föreställningsvärld.
Fysiskt sett var det en barnlek, men psykiskt har jag nog aldrig varit med om en större chock. Paniken och rädslan - tänk er själva att plötsligt känner att bebisen är på väg UT, och det NU - ligger fortfarande kvar färskt i minnet, och det kommer nog ta ett tag att smälta allt detta.
Men som sagt, vi mår bra alla tre. Och kan man vara annat än lycklig med ett litet snusande troll som ligger och sover snällt en meter ifrån en?
Grattis förresten - till datumgissarna Matilda , Zanna, Mathilda, Natasha och Linda (som dessutom prickade närmast med 3250g, bebisen vägde 3220). 16 januari was the day ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar