Jag har huvudvärk. Vet inte hur längesedan det var sist, men ett bra tag i alla fall.
Har ju varit oförskämt frisk under hela min graviditet - inte ens när K hade influensa blev jag ju smittad - så kanske därför allt känns så ovant nu. Att inte må... fysiskt bra.
Den där smärtan och utmattningen i kroppen börjar vid det här laget lägga sig, men när man aldrig får någon riktigt sömn så känner man ju sig nästan sjuk i alla fall. Mitt huvud är förvirrat, känner inte att jag hinner med något vettigt under dagen, och känner lite skuld över de människor man borde kontaktat vid det här laget.
Amma amma amma, och ändå oroa sig över om lillen är mätt och nöjd.
Yrsel och svimningskänslor så fort jag reser mig upp.
Men jag vill ändå inte klaga. Inte alls, faktiskt. Att ha en liten frisk, väldoftande, supercharmig och mysig bebis hemma - som dessutom är ens alldeles EGNA - slår verkligen det mesta. Till och med när jag vaknar för tusende gången på natten och han gnäller om amnings-dags, kan jag inte låta bli att le inombords. Det var ju det här som man fantasierat och försökt föreställa sig så himla länge, men innerst inne inte riktigt trodde kunde hända en själv. Att man inte skulle nå ända fram till det underbara, att få möta lilla knyttet i magen.
Och så hände det i alla fall (på ett sätt som jag aldrig i livet kunnat drömma om). Han är här. Och tiden rusar redan, idag är han 9 dagar! Så sjukt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar