I vecka 35 är medelkroppslängden 47 cm från hjässa till häl och barnets medelvikt är 2600 gr. Huvudets omkrets är 33 cm.
Nu står livmodern som högst och det kan kännas tungt att röra sig och att sitta. Magsäcken trycks ihop och du kan få halsbränna. Undvik för fet och kryddig mat. Drick bubbelvatten det lindrar.
Det är inte onormalt att livmodern drar sig samman av och till - den måste träna inför förlossningen. Man brukar kalla detta för förvärkar, och de brukar inte påverka livmodertappen så att den öppnar sig. Magen putar ut och blir "stenhård" men det brukar inte kännas mycket neråt underlivet.
Om sammandragningarna ger upphov till mensliknande smärtor eller trycker neråt och gör ont bör du få detta kontrollerat på mödravårdsmottagning eller förlossningsavdelning. Samma sak gäller om de tenderar att komma regelbundet. Omföderskor kan känna förvärkar tidigare och kraftigare - ju fler barn man fött, desto tidigare kan förvärkarna debutera och dessutom bli fler och ibland kraftigare.
Egna kommenetarer: Vecka 35. Wow. Ofattbart. De senaste veckorna HAR rusat iväg, trots att dagarna ibland varit plågsamt tråkiga och sega på grund av min sista arbetsperiod.
Ja, nu känner man verkligen att lillen ligger HÖGT upp i magen. Måste jämt tänka mig för då jag sitter vid datorn eller framför tv:n, att sitta RAK i ryggen för att undvika den där brännande skavsrås-liknande smärtan vid revbenen.
Annars är det inte alls så dramatiskt att vara höggravid som jag föreställt mig.
Känns nästan som ett skämt att jag faktiskt HAR kommit så här långt. Inga sammandragningar, ingen ryggsmärta, ingen foglossning... och visst har magen blivit större, men inte så GIGANTISK att det gör mig handikappad.
Vissa dagar kan jag knappt fatta att det faktiskt får plats en bebis därinne som väger uppemot 3 kilo nu.
Men, jag känner mig harmonisk och glad - och lugn. Även benvärken känns mycket bättre nu när jag slutat jobba. Sover som en stock, och fyller dagarna med behagliga tankar om hur min lille son kan tänkas vara och se ut som.
Är framförallt så jäkla STOLT över att jag tagit mig såhärt långt! Bara slutspurten kvar nu, trots allt... Stolt över alla veckor jag lidit mig igenom (främst med tanke på jobbet och de sega, deprimerande höstmånaderna), och stolt över vår lille PLUTT som från att bara ha varit typ en bubbla på ultraljudet i v. 12 har vuxit sig till en urstark och livs levande människa därinne. En som gillar att sparka och hicka, och tumla omkring - framförallt på kvällarna.
Det är så ofattbart, ja det går inte alls att beskriva i ord, men jag tror alla som är eller har varit gravida kan förstå den stora glädjen jag känner just nu - och förvåningen över att ett mirakel faktiskt kan pågå här och nu, inuti sin egen kropp :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar