Efter 1 vecka i norr...

...börjar jag väl känna mig hyfsat avslappnad.
Fast allt känns fortfarande lite konstigt. Från att ha varit mitt i det "uppskruvade Stockholmstempot", med tidiga morgnar, jobb och diverse aktiviteter och läkarmöten - så tog jag ju tåget efter min sista arbetsdag direkt till Ångermanland. Lugnet. Kylan och det karga landskapet.

Något som jag sett fram emot oerhört länge nu. Men tror fortfarande kroppen befinner sig lite i chock av den plötsliga förändringen.

My hometown. Som ju är rätt vacker, trots allt.

Nu har jag gått runt här, i familjens stora dragiga villa, i precis sju dagar och gjort... i princip ingenting.
Känns mycket skumt. Men är antagligen precis vad jag behöver just nu.

Har i alla fall ätit en massa god mat, och fått SOVA UT, och tänkt.
Kan verkligen inte fatta att det här är den sista månaden i mitt liv som jag... bara har mig själv att rå om. Min sista månad som barnlös.
Men det är ju självklart svårt för hjärnan att greppa. Man har ju alltid levt sitt liv, och den förändring som kommer skaka om mitt liv om några veckor är inget jag egentligen kan relatera till.
Men det känns så rätt, så fantastiskt, så SPÄNNANDE.

Vad som än händer, hur mycket senare bebisen än kommer - vilket jag ständigt intalar mig att den kommer göra - så är det bara högst 50 dagar kvar nu (OM man nu skulle gå över 14 dagar och få igångsättning).
Sedan är vår lillgrabb definitivt här. Wow. Som sagt, det går inte att greppa.

Nej, nu ska jag kika på finalen av "Mammas pojkar". Och imorgon är det fredag och Idol-final... wohoo!
Ni ser, man lär sig uppskatta de små tingen i tillvaron här ;)

(Men senast nästa vecka är jag tillbaka i Sthlm i alla fall.
Har ju BM-besök då, och börjar dessutom få caffe latte-abstinens... haha!)