Mera hot shit!

N.A.S.A feat. Kanye West, Santogold & Lykke Li - Gifted

Oh, hur har jag kunnat missa denna pärla. En intressant collaboration med några av mina absoluta favoriter. Lyssna och njut, detta är coolish värre.

The Veronicas

Apropå mitt senaste inlägg, och den där heliga perioden i ens liv då man var så lycklig. Det finns förstås en massa musik som hör till den tiden, och som all tidsbunden musik ger den både smärtsamma sting av nostalgi och samma oskyldigt sprittiga glädje som en gång i livet. Brände nyss en skiva med en mix av just sådana låtar, för att hedra minnet liksom. :P En brokig mix både vad gäller stil och kvalité, men med den gemensamma nämnaren att den för mig tillbaka. Speciellt till hösten 2006, då jag och E kunde skutta runt som barnungar på min dåvarande arbetsplats till diverse låtar som kördes på radion hela tiden. Här är en sådan, och åh, den ger verkligen en nästan skrämmande intensiv närvaro av typ oktober 2006. Jag känner dofterna, smakerna, allt. Och fasen, man var så jäkla girly då.

The time of our lives...

Alla har vi väl någon time of our lives. Eller flera. Vet inte riktigt hur det funkar för andra, men för mig är det i alla fall sådär riktigt klycshigt: en tidsperiod som i ens minne är lite bättre, lite finare och lite lyckligare än de andra. Tiden då man levde livet och man tyckte allt underbart och värdefullt fanns precis runt omkring en. Då, man faktiskt, sjuka tanke, inte saknade något. Då livet var en fest.

Ja, det känns som en amerikansk collegefilm när jag tänker tillbaka på det, och visst, jag kanske förskönar en hel del, men i jämförelse med andra tidsperioder var det just den här speciella eran som... hade "det". Och hur mycket jag än försöker och inbillar mig tycks tillvaron aldrig riktigt kunna efterlikna denna period och dess känsla av eufori. (Som, ifall någon undrar, i mitt fall infann sig någon gång mellan sommaren 2006 och våren 2007. En epok som, på klassiskt sätt, bestod av en långsam uppgång, ett sprudlande crescendo, ett klimax och sedan... bara klingade av.)

Sorgligt nog kanske det helt enkelt är så att det där underbart underbara bara kan hända en gång i livet. Den första smaken av Livet, så att säga, den som smakar extra sött och ljuvt och fyller en med sprittande energi. Precis som folk brukar prata om det speciella med den första Bilen, den första Kyssen eller det första Drogruset, så ligger det vl alltid en magisk lockelse i det nya och spännande. Och ju mer äkta det där första kändes - så intensivt och omvälvande, liksom uppkommet ur tomma intet - desto mer ter sig allt efteråt som bleka kopior och tragiska försök att återskapa det oesättliga.

Så det man borde göra är väl att inse fakta, att det där galna och sjukt lyckliga är förbi. Kanske sända de där känslorna en nostalgisk tanke då och då. Eller... väntar i själva verket en massa, ännu bättre, tider och väntar på mig i framtiden? Är jag löjlig som tror att det bästa redan har hänt, och på förhand dömer ut framtiden som en urvattnad och blek kopia?

Äsch, jag har helt enkelt inte levt tillräckligt. Antingen får någon förklara för mig som vet. Eller så får tiden utvisa det hela.

Smaken av en tidsera?

Grym house

Tjosan.

Har varit lite dött på bloggfronten de senaste dagarna, men egentligne är det väl bara ett positivt tecken eftersom det innebär att jag varit upptagen med lite mer upptagen med det verkliga livet. Nu märks det att folk och fä börjar vakna till liv och komma igång igen efter januaridvalan; såhär aktivt på festfronten har jag inte haft det på ett tag. Senast var i förrgår onsdag, då jag och en vän tillbringade hennes sista kväll i Sverige (jäntan bor i Bergen sedan ett halvår tillbaka) med en rejäl utgång. Från lite halvmysigt snack i min nästan tomma, student-aktigt fattiga lya, till crazy dancing på Spybar tills klockan var fyra och fötterna värkte. Klubben hette Tight och var rätt trevlig och ungefär som jag förväntat mig.

Nåväl, nu har man piggnat till efter det i alla fall, och så var det fredagskväll och helg igen. Tragiskt ändå att jag på nåt sätt alltid sitter och uppdaterar min blogg på helgkvällarna. Haha.

Men har som vanligt rätt trevligt även på egen hand; denna gång med lite skön house från Ministry Of Sounds sköna skiva "The Annual 2009". Tycker oftast de får med en riktigt fräsch mix av aktuell dansmusik. Några låtar på skivan är riktigt grymma, är exempelvis lite småkär i Chris Lake - Only One. Här, varsågod och dansa loss i vardagsrum eller likande:

New nice shit!

Shoo. Sitter ensam hemma, på bra humör, har druckit sketagod cappuccino från café UGO och knaprar på nån gegga med röda bönor-massa (sånt man köper i asiatiska butiker) som jag fixat ihop :P

Tankat lite nya låtar som jag sitter och lyssnar på, som sagt älskar jag den fräschör som nyhetens behag medför. Och hittills tycker jag det har varit ett riktigt bra musikår faktiskt, mestadels etablerade artister som ätnligen kommit med nytt, men också lite trevliga debutanter.

Här kommer en liten första "års-summering". En lista med några av de låtar som kommit ut hittills under 2009, och piggat upp i alla fall mig i januarimörkret:

Keyshia Cole - Playa Cardz Right
Animal Collective - Bluish
Laleh - Lär mig om
Fever Ray - When I Grow Up
Natasha - Sidekick
Wiley - Need To Be
Jamie Foxx - Freakin' Me
Lil Wayne & Sean Kingston - I'm at War
James Fauntleroy - Jumper
Utada - Come Back To Me
Antony & the Johnsons - Daylight and the sun
Bon Iver - Blood Bank
Emily Jane White - Time on your side
J. Tillman - Evans and Falls

Vampyrernas år

Kom nyss hem från bion, såg äntligen Låt den rätte komma in. Läste ju boken i höstas och tänkte att det var bra att se den medan handlingen och stämningen från berättelsen är i färskt minne.
Filmen var helt okej, med tanke på att man oftast blir besviken på böcker som filmatiserats. När den där fascinerande värld man skapat i sitt eget huvud liksom förvrängs och trasas i kanterna på vita duken. Alla sidoberättelser som inte kommer med, intriger som ändras en smula för att passa in i 2 timmar och 20-minutersformat.
Men, och det tänkte jag hela tiden medan jag läste boken, själva huvudberättelsen och stämningen är liksom gjord för att passa bra som filmatisering. Svårt att misslyckas med det där svenska vemodet kombinerat med djävulsk skräck typ.
Så, nu är jag lite lagom uppskrämd och nöjd över att vara inne i värmen med en tryggt vardaglig tandborste i käften.
På återseende, och akta er för skumma småflickor sålänge.

Emily Jane White

Apropå ny 2009-musik.

Emily Jane White är en indiefolk-poptjej som jag gillade redan på namnet. Och hennes låtar känns skönt dova och liksom mörka på ett fräscht sätt. Hur nu det går ihop, men omöjliga ekvationer är just det som jag tycker och vill att 2009 ska präglas av. Skilda komponenter som förenas till nåt nytt. Ganska ofrånkomligt också, då de flesta komponenter redan prövats och hörts genom musikhistorien.

Well well, det här är kanske inte så himla originellt, men känns rätt fräshct för mig i alla fall. Här är Hole In The Middle, från Emily's nyss utkomna album Dark Undercoat.

Thank God it's Friday

Hallelujah för helgen!

Visserligen har den här veckan faktiskt gått rätt snabbt och varit ganska så smärtfri, men på nåt sätt känns det som om den här helgen känns efterlängtad bland folk. Ksanske börjar man nu vakna upp efter januaridvalan och sviterna efter Nyårsfestandet. 
Kan ju ha en smula att göra med löningen, också.

Själv är jag ganska så luspank för tillfället, men tänker fanemej roa mig ändå. Så trött på den tristess och vaaardagskänsla som präglat hela min första 2009-månad.
Well, ändå känns det nya året hyfsat positivt hittills. Speciellt nu när ljuset börjar komma tillbaka och man liksom förstår att det finns ett sommarhalvår nånstans, där borta, och hägrar.

Hur har era år varit hittills? Jag är nyfiken. Hasr liksom varit i min egen lilla bubbla den senaste tiden, fullt upptagen av nytt jobb och nya intryck. Men man tröttnar på sina egna grubblerier till slut.

Nytt år är också lika med ny musik. Suger törstigt åt mig alla tongångar och rytmer från den musik som kommit hittills i år, fylld av fascination (hur kommer musikåret 2009 att bli?? Vad kommer bli den stora hitten, vilket sound kommer göra sig gällande? Så mycket undringar).

Här är till exempel en skön och fräsch låt med Natasha. En riktig klubbdänga.

3 X Halo

Vissa tecken i tiden är mysterier. Varför får alla för sig att komma med låtar som heter "Halo" nu, till exempel? Okej, 3 artister kanske inte är alla, men tillräckligt för att göra mig konspiratorisk. Kanske utgör halon/glorian ett tappert försök att föra in något vackert, äkta och andligt i det ofta hårdhudade musik-text-klimatet? Något äkta och himlafint.

Jaja. Tycker dessa tre låtar är rätt så bra allihopa i alla fall. Vilken är er favorit?

Beyoncé

Pussycat Dolls

Timo Räisänen

(Och alla heter "Halo", förstås.)

"...with nothing but your t-shirt on..."

Kan inte annat än känna kärlek till den här låten. Redan under de första tonerna är jag fast.

Kan de inte köra sånt här på The Voice istället...?

Att någon gång ha känt lycka. Det är lycka.

Ibland blir man lite filosofisk. Eller, rätt ofta om jag ska vara ärlig. SÅ fort jag typ går en promenad eller syselsätter mig med något lagom monotont så sätts tankehjulet igång med mer eller mindre bråddjupa funderingar.

Mycket tänker jag på det där med lycka och glädje, och vad som egentligen räknas som lycklig. Hur mycket man bör känna av den varan. Ibland kan jag tycka att jag är alldeles för bortskämd, med för mycket glädje-stoff i mitt liv (eller ja, sådant man brukar anses borde bli lycklig av), och ibland tycker jag att min tillvaro är totalt miserabel och liksom har otur på alla plan. Rätt upp och ner som med allt annat vill säga.

Men en liten tanke har jag i alla fall lyckats formulera för mig själv, och som jag gärna tar fram då allt känns hopplöst eller totalt vardagsgrått... Och det är den vackra insikten om att man faktiskt HAR känt de där glimrande små lyckoögonblicken ibland. Stunder då allt hemskt bara tycks försvinna runtomkring en. Då det som finns kvar endast är eufori och ren och skär glädje över att finnas till. Det kan vara tillsammans med kärleken i ens liv, på en underbar fest med alla vänner samlade, eller kanske efter ett skönt träningspass. Kanske en viss period i ens liv då allt tycktes klocka. (Jag har en sådan tid i mitt minne i alla fall) Och, trots att allt känns hemskt och tragiskt just för tillfället, kan man alltid vältra sig i de där vackra minnena. På samma sätt älskar jag en rad som jag hörde nån gång för länge sen: (i en tjejtidnings insändarsida på 90-talet tror jag) "Bättre att någon gång ha älskat och fått hjärtat krossat, än att aldrig ha fått känna på kärleken." Word.

Mad at you...

Shit. Jag blir lite arg på Ne-Yo. Hur fasen kan så många klockrent vackra och sköna melodier komma ut från en och samma persons huvud? Såna där berörande, snyft-drypande ballader som det liksom är omöjligt att värja sig mot. Okej att allt han gör inte håller lika hög klass, men man vet liksom alltid att det med jämna mellanrum kommer något gött från denna Arkansas-födda 29-åring.

Mad är ett ypperligt exempel. Förstod inte riktigt grejen med den först, men efter några lyssningar kunde jag å andra sidan inte förstå hur man inte kan älska den. Med ett perfekt melankoliskt Ne-Yo:skt anslag, och de där underbart vackra melodiska vändningarna.

Kulnostalgi

Shit. Blir inte du också lite lyrisk när du ser de här? I alla fall om du var barn på 90-talet, eller 80-talet, 50-talet, eller vilka -tal man nu använde sig av kulor som lekredskap på skolgårdarna.

Jag får verkligen vällustiga rysningar av att betrakta de där skimrande små kulorna, som att automatiskt färdas tillbaka till lågstadievärlden. Där ett byte mellan en prickig-korv och en skimmerkula kunde vara blodigt allvar. Det hör får mig att tänka på att man liksom alltid söker en tröst och en mening i tillvaron, vilken ålder man egentligen än är. Kulorna var det som jag längtade efter när rasten kom; det var dem man suktade efter i leksaksaffären. Sådär förföriskt hängande i nätpåsar på en ställning.

Dock är det ganska kul att jämföra med andra som samlat på kulor i sitt förflutna; och de saker som skiljer sig i exempelvis värderingen av dem. För mig var prickig korv (helst jättestora sådana förstås) det allra mest heliga och fina, medan någon som växt upp i en annan skola fnyser och säger att det var regnbågskulorna som var bäst. Jaja. På samma sätt som man på gymnasiet alltid bråkade vid kortspel, för att alla vant sig med olika regler i sina respektiva högstadieskolor, tycks också kul-världen ha haft sina egna mycket speciella interna regler och hierarkier. Och det var ju verkligen liv eller död ibland, och typisk millimeters-rättvisa småbarn emellan. Ända tills vi började samla på bokmärken istället.

Visdomstanden växer!!

Aj. Aj. Aj.

Upptäckte igår att jag hade asligt ont längst bak i tandraden, fattade inte om det var tandköttet eller om jag hade hål eller vad det nu var frågan om. Senare på kvällen pillade jag där med tungan hela tiden, det kändes så där irriterande, som en matrest som fastnat eller nåt. Haha. Till slut bände jag upp käften framför spegeln för att försöka utröna mer om mysteriet, och så såg jag: en halv centimeter lång, nyutsprungen tandbit längst bak i övre högerkäken. Wow! Det kändes helt sjukt, var liksom längesen man fascinerades över nyfödda bebiständer i sin mun.

Då var det alltså en visdomstand det var frågan om, konstaterade jag lättad. Smärtan känns ju mer uthärdlig om man vet att det inte är ett hål i alla fall.

Och på nåt sätt har den där skumma nya tanden gett ett lite barnsligt glädjeskimmer åt allt igår och idag; jag känner mig ny och fräsch, som en LEVANDE varelse som faktiskt fortfarande växer och fungerar. Haha. Ibland kan det ju faktiskt vara skönt att ha bevis på att man trots allt inte är den förfallande, halvruttna och trötta människa på dekis som man då och då tycker sig vara. Nej, än finns det en ungdomens porlande, livgivande bäck inom mig!!

Undrar när de 3 andra tänderna börjar komma bara? Än syns inte ett spår.

Dagens låt: Portishead - Machine Gun

Trött

Åh. Jag är helt utpumpad. Har ett nytt jobb där det mesta känns mycket bra, men i och med att man är osäker och ovan vid allt tar saker rätt lång tid. Så jag kom hem för en stund sen och skulle kunna sova gott nu.

Råkade slöhamna i filmen "Guru" på TV, rätt mycket mot min egen vilja. Suck att jag ska vara så lättfångad av tramsiga meningslösa filmer, men när det väl är nåt man borde se och gilla så funkar det inte. Blir för det mesta skitrastlös och avbryter genom att stup i kvarten fråga "Vad hände nu?" "Varför gjorde han så?" "Vänta nu, hörde inte hon till DE GODA??". Geez, vilket jobbigt filmsällskap jag måste vara. Just därför vet jag numera på förhand att det liksom aldrig är lönt att se t ex en actionrulle med folk; inte för någon av oss. Men det här var lättuggat och skönt. Bra för kvällströtta hjärnor.

Dock har jag en till filmgenre som faktiskt funkar för mig, och det måste sägas vara flumfilmerna. Ni vet, de där som hypats sönder av filmfestivalsjuryer och belönats med plus av landets recensenter, utan att aldrig riktigt nå uppskattning hos allmänheten. De är för flummiga helt enkelt. Fyllda med märkliga tystnader, obegripliga skämt och quirky rollkaraktärer. Men! Det är just det som är så perfekt för mig. När det liksom inte riktigt är meningen att man ska fatta, då hänger jag med!! Eller, jag kanske inte fattar riktigt, men hey - det spelar ju liksom ingen roll. Jag kan slappna av, och koncentrera mig på de där detaljartade, roliga delarna med film: den fina koftan tjejen har på sig titt som tätt, eller kanske den märkliga relationen mellan trädgårdsmästaren och pappans kompis. Flum är en värld där jag känner mig hemma.

Dessutom brukar jag ju själv tycka om att anse mig vara rätt udda, och då är det alltid fint att känna lite systraskap med någon random nördig och misslyckad typ i historien. Även om det bara är på film.

Ja gud, vilket långt inlägg om typ absolut ingenting. Nu gör jag bäst i att sova och vila mitt virriga lilla huvud. Kram på er.

Drömmar

Jag älskar drömmar. Det är mitt guld i vardagen. Honungen på mackan så att säga; pricken över i:et, grädden på moset.

Det kan skänka den mest hemska och deprimerande dag en liksom underton av... ljuvlighet. Som en hemlighet bara man själv vet om. A magic world där allt är möjligt och faktiskt rätt ofta (well, oftare än i verkligheten i alla fall) ens mest underbara önskningar slår in.

Nu ska jag inte säga att alla drömmar är av det goda slaget, men för det mesta har man en känsla av att de reder ut något inom en. Ibland drömmer jag att jag plötsligt blir typ bästis med någon jag inte alls trodde mig gilla på riktigt, och så har man en liksom välvillig inställning till samma person dagen efter drömmen. Och så alla roliga och konstiga sammanträffanden som poppar upp titt som tätt. Stackars dem som inte brukar minnas vad de drömt.

Jag har alltid velat ha en sorts maskin som spelar in ens drömmar på videofilm, och så kan man se dem om och om igen och visa andra. Gud vad man skulle garva åt alla sjuka situationer. Ibland är det ju klockren humor. När ska någon uppfinna nåt sånt?

Personlighet efter musiksmak?

Läste en rätt intresseväckande, om än ganska ytlig, artikel i DN om sambandet mellan musiksmak och personlighetsdrag. Rätt skoj tanke, om inte annat bekräftande de fördomar man själv odlat lite luddigt nånstans bak i huvudet. Som att indierockare är kreativa men med låg självkänsla, metal-diggare lata och självsäkra, och reggae-typer generösa och utåtriktade. Haha.

Själv borde jag ju vara nån sorts mix av de 9 olika musik-kategorierna, vilket nog stämmer ganska bra också: min personlighet tenderar att växla ganska kraftigt utefter humör och sinnesstämning. På samma sätt som jag vid vissa tidpunkter identifierar mig totalt med r’n’b och dess tillhörande värderingar och livssyn, bara för att några timmar senare tycka att trance är det enda som går att lyssna på. Och dagen efter tycker att klassisk musik är det mest harmoniska och "vackra" av alla sorters musik.

Men. Om jag nu leker med tanken och tvingar mig själv att välja EN kategori måste det nog bli "Dans". Vilket gör mig: "Kreativ. Utåtriktad. Inte snäll. Inte generös.". Hm. Det ska jag ha i tankarna nästa gång jag shakar arslet av mig på ett house-golv och betraktar mina meddansande människor.

Såna där låtar man skäms över att gilla

Ja, alla har vi väl ett antal sådana. Fast jag har nog kommit till den punkten då jag inte riktigt orkar skämmas mer, herregud, jag är en männsika som spretar åt alla möjliga håll och varför ska man då pressa in sig själv i begränsningar om vad man "borde" gilla och tycka är rätt?

Äh, jag är som jag är liksom. Ibland kan guilty pleasures vara det skönaste som finns. Speciellt om man är trött, deppig eller utsliten och bara behöver en snabb comfort-fylld kick som åter gör en på bra humör. Varje gång. :D

Alice Coopers "Poison" är ett sådant exempel, den är ju hur uttjatad som helst och typ förstörd av ett antal techno-remixer, men kan ändå inte låta bli att få rysningar varje gång de trånande textraderna når mina öron. Den är liksom kärlek, längtan och desperation i ett effektivt och vackert nötskal ^^

Dessutom var det genom Groove Covarage's version som jag hörde låten första gången, vilket ju gör det hela ännu töntigare.

Men, ett antal år har gått och jag älskar den fortfarande lika mycket. Om inte mer, eftersom ett antal minnen tillkommit och för alltid kommer ge mig trevliga associationer. Blivit en del av "sountracket till mitt liv" så att säga.

Shuffle rules your life!

Haha, nu ska jag också leka. Älskar sånt här trams och dess inbillade (?) ödesbestämda känsla.

Rules
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!!

1. How are you feeling today?Claude von Stroke - Who’s afraid of Detroit?
(Kaxig, tydligen.)

2. Will you get far in life?
Coco Bongo - Burning Sunshine
(Lev intensivt och dö ut fort, kanske? Som jag alltid trott.) 

3. How do your friends see you?DJ Tocadisco - Nobody liked the records that I play
(HAHA!! So true!)

4. Will you get married?
Pussycat Dolls & Snoop Dogg - Bottle Up
(Öh, hur ska jag tolka detta? Låter ju som att party mer är min grej än ett stadgat man&hustru-liv)

5. What is your life’s theme song?Lars Winnerbäck - Hugger i sten
(humm.. okej?)

6. What is the story of your life?
Yo Gotti - Nite Life
(Haha, ja, känns ju isom att jag kan relatera lite till det faktiskt)

7. What was high school like?
Lena Philipsson - Låt Oss Säga Att Vi Var Gifta
(uh, nä. Såna tankar fanns definitivt inte i mitt huvud då.)

8. How can you get ahead in life?
Simon Patterson - Bulldozer
(Haha, genom att fara fram som en bulldozer alltså! Låter som en ganska fungerande strategi)

9. What is tomorrow going to be like?
Enya - Indian Music
(ehm, obegriplig?)

10. What is the best thing about your friends?
Bronx - Wet Like The Rain
(Ok. Screw SMHI, det kommer regna imorrn!!)

11. What is in store for the next weekend?
Cranberries - You and Me
(Låter ju mysigt och trevligt!)

12. What song best describes you?
Kanye West - Heartless
(Näe!! Det där vilvar ju inte så kul att höra.)

13. How is your life going to be?
Kosheen - Hide U
(Har väl varit så vissa delar av livet, men hoppas definitivt inte det är så framtiden kommer se ut)

14. What song will play at your funeral?
Timbaland - feat. keri Hilson -The Way I Are (One Republic Remix)
(*garv* Yay, min begravning kommer bli ett coolt party som gör alla som var unga 2007 nostalgiska)

15. How does the world see you?Blümchen - Heut Ist Mein Tag
(Men öh. Eller vänta, de tycker att jag är positiv?)

16. Will you have a happy life?
Juvelen - Watch Your Step
(Känns som det där "gömma sig"-temat återkommer. Men, om man ständigt är försiktig får man väl inget lyckligt liv!!)

17. What do your friends really think of you?
The Killers - Joy Ride
(Kul verkar det som!)

18. What song describes the person you’re attracted to?
Milk & Sugar - Let The Sunshine In
(Haha. Nä, faktiskt inte.)

19. What message would you like to tell the next generation?
DJ Mummy - Nuttin No Go So
(Oookej. Väldigt meningsfullt va)

20. Do you have a deep dark secret?
The Kinks - Superman
(Jo, alltså, det är så att jag bär på vissa speciella förmågor...)

21. Do people secretly lust after me?
Shawn Yu - Return Your Keys
(Hm. Tycker den titeln klingar aningens negativt.)

22. How can I make myself happy?
Fonzerelli - Spirit
(Tycker det var ett rätt bra svar! Är en ganska spirituell människa som mår bra när jag har balans i själen.)

23. Will I ever have children?
Axwell & Ingrosso - Together
(Öh, tråkigt. Men together är väl ett bra ord i alla fall... Bättre än ensamhet)

24. What’s some good advice for me?
Disco Boys - For You
(Ja, gott råd FOR ME. Vad är det?? Säg!)

25. How will I be remembered?
Lady Gaga - Just Dance (Glam As You Mix By Guene)
(Jaa, det känner jag kan stämma faktiskt *ler*)

26. What is my signature dance song?
Soilwork - Nerve
(Hm. Inte för att jag brukar dansa till hårdrock, men men...)

Sådärja. Några svar kändes jäkligt träffande faktiskt, andra var mest störda. Men kul var det!

Onödigt...

På ett sätt är Internet förstås underbart. Ja, på en massa sätt.

Men ibland inser man bara hur mycket man skulle skonas från om man inte hade tillgång till nätet, Facebook och alla communities. Lika underbart skojigt som det kan vara att ha koll på allt och alla, lika fruktansvärt kan det vara att få reda på grejer man skulle mått bättre av att inte veta.

Vissa bilder, vissa insikter, människors prat och relationer. Allt blir så överjävligt tydligt. Finns inga skyddsväggar.

Okej, måhända är jag lite småkänslig idag, men är det inte jäkligt störande att man från att ha vrit på bra humör blir helt sänkt bara av... nån struntgrejs man sett på Fejjan. Löjligt, but the feeling makes me wanna throw up.

Dagens låt: Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse Ladda ner gratis här!!

Dagens gullighet-injektion

Jag har länge gillat den japanska sångerskan Utada Hikaru. Hon känns cool och inte lika skrik-nasal-gullig som många av sina landsmän (kvinnor), och dessutom ger hon förutom sina japanska popreleaser ut mer dance- och houseorienterad musik under namnet "Utada" i USA. Driven och mångsidig tjej.

Jag blir alltid positiv till mods på något sätt av "Hikkus" låtar, det är nog något med hennes klara röst, och de vemodiga men samtidigt sorglösa melodierna. Som en mjuk hand som klappar mig på axeln och säger allt kommer ordna sig...

Den sista tiden har jag så smått knarkat "Beautiful World" från senaste skivan. Lika skimrande och stolt vacker som sin titel. Och ni får ursäkta om den där puttinuttiga anime-videon är just mer än vad man klarar av, jag hittade inget annat.

Som sammet för själen

Har inte varit så mycket för soul i mina tidigare dagar. Under mellan- och högstadietiden (då min definition av bra musik var poppiga melodier, helst med nån söt flickröst i förgrunden) var det en av de musikgenrer jag klassificerade som "extremt tråkig".

Men nu, i takt med att man, hm, mognat och tagit sig fram till en del insikter och erfarenheter, känns plötsligt soul och den mer lugna typen av r'n'b som rätt tilltalande. Dessutom skulle jag nog betrakta mig som betydligt mer öppensinnad idag, och nästan tvingar mig själv till att lyssna igenom och ta till mig en låt även om den tillhör en musikstil jag aldrig förstått mig på.

Idag kom jag t.o.m på mig själv med att riktigt njuta av såna där riktigt känslofyllda, smäktande bitar. Vikten av sångarens närvaro, känsla av geuinitet och trovärdighet blir faktiskt också av betydelse. För i soulens värld är det ju starka känslor och verklig livserfarenhet som är det centrala, vare sig det handlar om glädje, ilska, kärlek, sorg eller uppgivenhet...

En som är riktigt bra på allt det nämnda är Keith Sweat. Lyssna bara på Sexiest Girl: Den får i alla fall mig att drömma mig bort, villigt ledsagad av Keiths honungsmjuka stämma.

2008 tycks ha varit ett rätt så bra år för denna typ av heart-warming låtar. Några som jag fattat tycke för är:

J. Holiday feat. Rick Ross - Wrong Lover
Jay Sean - Stuck In The Middle
Usher - His Mistakes
R. Kelly - Go Low
Janet Jackson - Never Letchu Go
Raphael Saadiq - Sometimes
Anthony Hamilton - Her HeartCharlie Wilson - Jump Inoch Ray J med den liknande titeln Jump Off... haha

Dagen-dagen-efter

Detta måste vara en av de lugnaste fredagskvällarna ever. Gick en minipromenad längs St Eriksbron, och det kändes som att vandra genom en småstadshåla. Helt öde på gatorna. Fullt förståeligt såklart, folk är väl delvis sönderfestade efter nyår och detta var nog dessutom den första arbetsdagen efter julledigheten för många. Den trötta och avmätta stämningen går nästan att ta på i luften.

Jaja, här sitter jag i alla fall denna lugna kväll, nytränad och grönt thé-ad så det förslår. Spanat in en massa musik som vanligt, och just idag, just i denna stund kan jag kan inte låta bli att älska det här. Människan har jag aldrig hört talas om, men detta är i alla fall commercial r’n’b när den är som allra bäst.