Trött

Åh. Jag är helt utpumpad. Har ett nytt jobb där det mesta känns mycket bra, men i och med att man är osäker och ovan vid allt tar saker rätt lång tid. Så jag kom hem för en stund sen och skulle kunna sova gott nu.

Råkade slöhamna i filmen "Guru" på TV, rätt mycket mot min egen vilja. Suck att jag ska vara så lättfångad av tramsiga meningslösa filmer, men när det väl är nåt man borde se och gilla så funkar det inte. Blir för det mesta skitrastlös och avbryter genom att stup i kvarten fråga "Vad hände nu?" "Varför gjorde han så?" "Vänta nu, hörde inte hon till DE GODA??". Geez, vilket jobbigt filmsällskap jag måste vara. Just därför vet jag numera på förhand att det liksom aldrig är lönt att se t ex en actionrulle med folk; inte för någon av oss. Men det här var lättuggat och skönt. Bra för kvällströtta hjärnor.

Dock har jag en till filmgenre som faktiskt funkar för mig, och det måste sägas vara flumfilmerna. Ni vet, de där som hypats sönder av filmfestivalsjuryer och belönats med plus av landets recensenter, utan att aldrig riktigt nå uppskattning hos allmänheten. De är för flummiga helt enkelt. Fyllda med märkliga tystnader, obegripliga skämt och quirky rollkaraktärer. Men! Det är just det som är så perfekt för mig. När det liksom inte riktigt är meningen att man ska fatta, då hänger jag med!! Eller, jag kanske inte fattar riktigt, men hey - det spelar ju liksom ingen roll. Jag kan slappna av, och koncentrera mig på de där detaljartade, roliga delarna med film: den fina koftan tjejen har på sig titt som tätt, eller kanske den märkliga relationen mellan trädgårdsmästaren och pappans kompis. Flum är en värld där jag känner mig hemma.

Dessutom brukar jag ju själv tycka om att anse mig vara rätt udda, och då är det alltid fint att känna lite systraskap med någon random nördig och misslyckad typ i historien. Även om det bara är på film.

Ja gud, vilket långt inlägg om typ absolut ingenting. Nu gör jag bäst i att sova och vila mitt virriga lilla huvud. Kram på er.