Shit. Jag blir lite arg på Ne-Yo. Hur fasen kan så många klockrent vackra och sköna melodier komma ut från en och samma persons huvud? Såna där berörande, snyft-drypande ballader som det liksom är omöjligt att värja sig mot. Okej att allt han gör inte håller lika hög klass, men man vet liksom alltid att det med jämna mellanrum kommer något gött från denna Arkansas-födda 29-åring.
Mad är ett ypperligt exempel. Förstod inte riktigt grejen med den först, men efter några lyssningar kunde jag å andra sidan inte förstå hur man inte kan älska den. Med ett perfekt melankoliskt Ne-Yo:skt anslag, och de där underbart vackra melodiska vändningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar