Ibland blir man lite filosofisk. Eller, rätt ofta om jag ska vara ärlig. SÅ fort jag typ går en promenad eller syselsätter mig med något lagom monotont så sätts tankehjulet igång med mer eller mindre bråddjupa funderingar.
Mycket tänker jag på det där med lycka och glädje, och vad som egentligen räknas som lycklig. Hur mycket man bör känna av den varan. Ibland kan jag tycka att jag är alldeles för bortskämd, med för mycket glädje-stoff i mitt liv (eller ja, sådant man brukar anses borde bli lycklig av), och ibland tycker jag att min tillvaro är totalt miserabel och liksom har otur på alla plan. Rätt upp och ner som med allt annat vill säga.
Men en liten tanke har jag i alla fall lyckats formulera för mig själv, och som jag gärna tar fram då allt känns hopplöst eller totalt vardagsgrått... Och det är den vackra insikten om att man faktiskt HAR känt de där glimrande små lyckoögonblicken ibland. Stunder då allt hemskt bara tycks försvinna runtomkring en. Då det som finns kvar endast är eufori och ren och skär glädje över att finnas till. Det kan vara tillsammans med kärleken i ens liv, på en underbar fest med alla vänner samlade, eller kanske efter ett skönt träningspass. Kanske en viss period i ens liv då allt tycktes klocka. (Jag har en sådan tid i mitt minne i alla fall) Och, trots att allt känns hemskt och tragiskt just för tillfället, kan man alltid vältra sig i de där vackra minnena. På samma sätt älskar jag en rad som jag hörde nån gång för länge sen: (i en tjejtidnings insändarsida på 90-talet tror jag) "Bättre att någon gång ha älskat och fått hjärtat krossat, än att aldrig ha fått känna på kärleken." Word.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar