Kulnostalgi

Shit. Blir inte du också lite lyrisk när du ser de här? I alla fall om du var barn på 90-talet, eller 80-talet, 50-talet, eller vilka -tal man nu använde sig av kulor som lekredskap på skolgårdarna.

Jag får verkligen vällustiga rysningar av att betrakta de där skimrande små kulorna, som att automatiskt färdas tillbaka till lågstadievärlden. Där ett byte mellan en prickig-korv och en skimmerkula kunde vara blodigt allvar. Det hör får mig att tänka på att man liksom alltid söker en tröst och en mening i tillvaron, vilken ålder man egentligen än är. Kulorna var det som jag längtade efter när rasten kom; det var dem man suktade efter i leksaksaffären. Sådär förföriskt hängande i nätpåsar på en ställning.

Dock är det ganska kul att jämföra med andra som samlat på kulor i sitt förflutna; och de saker som skiljer sig i exempelvis värderingen av dem. För mig var prickig korv (helst jättestora sådana förstås) det allra mest heliga och fina, medan någon som växt upp i en annan skola fnyser och säger att det var regnbågskulorna som var bäst. Jaja. På samma sätt som man på gymnasiet alltid bråkade vid kortspel, för att alla vant sig med olika regler i sina respektiva högstadieskolor, tycks också kul-världen ha haft sina egna mycket speciella interna regler och hierarkier. Och det var ju verkligen liv eller död ibland, och typisk millimeters-rättvisa småbarn emellan. Ända tills vi började samla på bokmärken istället.