Alla har vi väl någon time of our lives. Eller flera. Vet inte riktigt hur det funkar för andra, men för mig är det i alla fall sådär riktigt klycshigt: en tidsperiod som i ens minne är lite bättre, lite finare och lite lyckligare än de andra. Tiden då man levde livet och man tyckte allt underbart och värdefullt fanns precis runt omkring en. Då, man faktiskt, sjuka tanke, inte saknade något. Då livet var en fest.
Ja, det känns som en amerikansk collegefilm när jag tänker tillbaka på det, och visst, jag kanske förskönar en hel del, men i jämförelse med andra tidsperioder var det just den här speciella eran som... hade "det". Och hur mycket jag än försöker och inbillar mig tycks tillvaron aldrig riktigt kunna efterlikna denna period och dess känsla av eufori. (Som, ifall någon undrar, i mitt fall infann sig någon gång mellan sommaren 2006 och våren 2007. En epok som, på klassiskt sätt, bestod av en långsam uppgång, ett sprudlande crescendo, ett klimax och sedan... bara klingade av.)
Sorgligt nog kanske det helt enkelt är så att det där underbart underbara bara kan hända en gång i livet. Den första smaken av Livet, så att säga, den som smakar extra sött och ljuvt och fyller en med sprittande energi. Precis som folk brukar prata om det speciella med den första Bilen, den första Kyssen eller det första Drogruset, så ligger det vl alltid en magisk lockelse i det nya och spännande. Och ju mer äkta det där första kändes - så intensivt och omvälvande, liksom uppkommet ur tomma intet - desto mer ter sig allt efteråt som bleka kopior och tragiska försök att återskapa det oesättliga.
Så det man borde göra är väl att inse fakta, att det där galna och sjukt lyckliga är förbi. Kanske sända de där känslorna en nostalgisk tanke då och då. Eller... väntar i själva verket en massa, ännu bättre, tider och väntar på mig i framtiden? Är jag löjlig som tror att det bästa redan har hänt, och på förhand dömer ut framtiden som en urvattnad och blek kopia?
Äsch, jag har helt enkelt inte levt tillräckligt. Antingen får någon förklara för mig som vet. Eller så får tiden utvisa det hela.
Smaken av en tidsera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar