The Hold Steady

Ett band som förtjänar mer uppmärksamhet enligt mig. De har verkligen växt på mig - ett sån där grupp vars låtar till en början inte riktigt fastnar, men som man sedan upptäcker genialiteten i. Söta, poppiga melodier och helt underbart vrickade texter. Lyssna bara på "Chillout tent". En liten pärla som man inte kan låta bli att känna sig märkligt upprymd och glad av.

En festlig lördagsgoding

Oh lala. Blev lite kär då jag hörde denna. Vet inte så mycket om D’azoo at night, men har hört flera låtar och remixar av dem på sistone som fallit mig i smaken. Alltid trevligt med nya bekantskaper :)

D’azoo At Night - Touch & Go

Andra grymma:

D’azoo At Night - Seven Days In Ibiza

Airplay - The Music Is Moving (D’azoo At Night remix)

Offer Nissim - Derb (D’azoo At Night Remix)

Molella - Love Last Forever (D’azoo At Night Remix)

Wayne's Coffee = nja

Även om jag - se tidigare blogginlägg - blivit rätt så kräsen när det gäller kaffe, har jag inget principiellt emot att köpa från "de stora kedjorna" nång gång ibland. Espresso House till exempåel tycker jag nästan jämt gör en grym cappuccino. Tyvärr motsvaras inte mina förväntningar speciellt ofta på andra ställen. Har så gott som gett upp hoppet om Coffeehouse by George, Robert’s och så vidare; både överpriserat och oengagerat. Wayne’s har jag dock alltid tyckt känns sympatiskt och med okej kaffe. Ibland riktigt bra om man har tur.

Nu är det dock tveksamt om jag orkar försöka mer; köpte en latte-take away imorse från Wayne’s på Centralen och trots noggranna instruktioner om hur jag ville ha den blev skummet både vidbränt och såpbubbligt i konsistensen... Visst är det billigt, men jag köper mycket hellre en god kaffe värd pengarna än en halvdan som jag ändå typ slänger efter några klunkar. Numera tycks det svårt att hitta en duktig barista på bakom spakarna på Wayne’s, vare sig det är i huvudstaden eller i en norrländsk småstad.

Hoppas en uppskärpning sker bland landets alla kaffekedjor... Visst kan man acceptera halvdant kaffe på konditorier, "småstadsfik" och liknande, men kedjor som utger sig för att fokusera på kaffe och espresso gör att man liksom kräver något mer.

Julen närmar sig med stormsteg

Ja, gud vilken flosklig och klämkäck rubrik. Ibland är hjärnan tom på smarta grejer dock.

Ungefär så jag brukade inleda den månadsutkommande medlemstidningen i min "Tjejklubb" som fanns på Internet mellan typ 1998 och 2000. Håhåjaja. Kommer ihåg hur jag funderade varje nummer på hur jag skulle bemöta alla 200 medlemmarna med olika intressen och livsstilar, och det blev alltid till slut... nåt slags mellan-aktigt Kamratposten-trevligt tilltal. Lite brevvänner, lite roliga historier, boktips, kladdkake-recept. Kan tänka mig att det var rätt trist, men vafalls... jag kopierade i alla fall inte "artiklar" som många andra gjorde i brist på roliga saker i sina "klubb-tidningar". (Ja, det utvecklades till ett gäng som höll på med sånt haha, värsta kretsen man var del av på den tiden) Var riktigt skoj att hålla på med faktiskt, fick utlopp både för min journalistiska ambition (som typ avstannade just precis där nånstans), min pedantiska sida - att plita ner varje medlems namn, mailadress och födelsedatum í ett handskrivet register kräver sitt lilla tålamod - och mitt ego. Jag fick ju kalla mig själv för chefredaktör i varje nummer, woho!!

Det var tider det. Åter till vardagen. Well. Nåt skumt med Metrobloggen igår, gick inte att uppdatera som jag lovat dagen innan (stackars er som väntat såååå, hahhaha NOT)

Så, känner inte att jag har så mycket substans att komma med idag, mer än att typ tipsa om fiket på bron mellan St Eriksplan och Fridhemsplan. Så gulligt, skitbra priser, och underbart bemötande personal. Lätt att man råkar gå förbi dock.

Och dagens sjukt braiga låt vill jag också dela med mig av:

Rick Ross - Hustlin (Paul Anthony & ZXX remix) SÅ JÄKLA SKÖN BAS!! Puss på den.

Kramis/Tovis

Endorfiner

Träning är min drog. Skulle kunna prata i timmar om det; om blodet som rusar runt i huvudet och ger fantastisk stimulans åt alla tankar och impulser; omvärlden som tycks snurra runt i ren eufori och verkar helt underbar bara för min skull, och den sugande kittlande skrattframkallnde känslan i magen efteråt. Jaja, ibland tror jag att jag är överkänslig eller nåt som blir så otroligt påverkad, men för det mesta skiter jag i det och njuter bara för fullt av träningens positiva effekt på mitt humör.

Tyvärr innebär detta också att jag får en fruktansvärd abstinens då jag inte får röra på mig. Irriterad och grinig, med lätta panikkänslor, och musklerna verkar liksom vilja sprängas i sin iver att få jobba. Usch. Ryser av bara tanken. Samtidigt vet jag att det trots allt endast är en fråga om vana. En gång i tiden var jag ett mycket stillsamt barn som helst av allt tillbringade hela dagarna inomhus med att sitta och rita. Det har ju givetvis också sin charm, tycker fortfarande en del av mig, men idag ägnar jag mig mest åt sånt i korta, hastigt förbiflyende ögonblick: typ mellan två stationer på tunnelbanan, eller i nån telefonkö-väntan. En gravt utvecklad rastlöshet kan man nog också kalla det.

Håhåjaja, nu ska jag inte ägna min dyrbara tid åt mer självanalys för idag. Sitter för övrigt och hoppar och och dansar till min fina lilla eurotechno-playlist mellan var och varannan mening; som sagt så får ju mitt intellekt stimulans av att röra på sig... Tankarna flyger liksom snabbare då... Well well. Nu börjar jag nästan bli rädd för mig själv utifrån denna beskrivning.

Så, godnatt på er barn för ikväll, så ses vi igen imorgon för mer förvirrat huvudbry från mig. Puss & Kram, Gul & Blå.

(ps. Detta får mig också att vilja skaka rumpa och låta endorfinerna flöda. En av mina favoritlåtar i bakgrunden, för övrigt: Ernesto & Bastian’s Thrill.)

Jag döööör

Ibland - eller nja, ganska så sällan, inte så ofta som man vill tro - händer det. Man äter något som typ bara får en att dö, tappa andan för en sekund, färdas upp i himlen och utbrista "hallelujah!". Smaksensation, eller nåt. Då föda blir något mer än bara föda och får ytterligare en dimension.

Ibland hittar man såna små guldkorn runtom i staden, de som får en att tänka att man inte vill äta nånting annat alls här i livet. En av grejerna jag är superglad över att jag hittat är Sushiwrapen från Planet Food i Östermalmstorgs saluhall.

När jag får ett sånt där desperat sushisug - och inte har lust att slösa 90 spänn för några bitar på ett sushiställe - är jag så lycklig över att jag istället kan köpa en halv wrap för 35 spänn, proppad med smältande god lax, wasabikräm, ris och sjögräsblad. Samma njutning för tungan, samma überfräscha känsla.

Kanske är det inget som klår känslan av att inta en "äkta" måltid på nån sushibar, men det här är då 100 gånger bättre än en stresslunch på McDonalds eller grillkiosken.
(Och snälla, låt er inte avskräckas av konceptet: Sushi + tunnbröd är i alla fall enligt mig en kombo made in heaven)

Varför kan man aldrig vara nöjd

Fest igår. Är seg idag. Skönt att få vara lite absolut hjärndöd under en natt dock, och känna sig lite lagom soft avdomnad dagen efter.

Men hade velat ha ännu mer fest: Ville gå på 90’s i fredags. Sjukt kul verkar det, och perfekt för min sinnesstämning just nu som är lite inne på gamla eurotechnofavoriter. Haha. Inget är för fult för min smak liksom :D

Men, det får bli en annan gång. Det som verkade extra skoj denna vecka var dock att man hade typ rejvtema... Också en grej man liksom inte riktigt fått uppleva fullt ut nån gång.

Jag skulle velat leva den åldern jag är nu, i alla årtionden: rejv och acid house-tiden, 80-tal, hippieran, 60-talspop, millenieskiftet... Fatta vad skojigt, att få klämma musten ur det bästa från varje period. Främst musikaliskt, men även mode- och livsstilsmässigt såklart. Hur KÄNNS det egentligen att ha på sig axelvaddar?

Tills nån uppfinner en tidsmaskin får jag väl försöka njuta så mycket som möjligt av den tid jag lever i just nu, då. Hej hopp Guru Josh Project’s Infinity.

Se, även Brittan är människa

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article3828813.ab

Fantastiskt. Något som gör att man anar att det finns en liten människa nånstans bakom den där fasaden. Stackars, stackars lilla då 21-åriga Britney. Att bli heartbroken är inte besparat ens de största stjärnorna.

Speechless. In the night.

Surfade runt sådär planlöst igen. Och kunde inte låta bli att bli sådär cheesy, head-over-heels-berörd av denna text/dikt. Skriven av en bloggande tjej, beskrivande sin vardag precis som så många andra. Har inte koll på i vilket sammanhang eller till vem den skrevs, det enda jag behöver veta är att jag omedelbart berörs och skulle kunna hämta exakt samma ord från mitt eget sinne.

Smått läskigt - en främmande människas tankar, hittat av en slump, ändå något som nog alla någon gång kan känna igen sig exakt i.

Väldigt enkelt, och väldigt allmäntigltig. Men ibland är det just det enkla som är vackert. Den sympatiska tanken om att det inte behövs några proffspoeter för att kunna beskriva något så oerhört starkt och djupt mänskligt inom oss.

Mina dagdrömmar går till dig.

Jag känner dina läppar mot mina,
jag känner hur min hud glöder under dina händer,
jag känner hur din tunga leker, retar,
jag känner hur varm din hud är,
jag känner hur du känns,
jag känner hur din kropp vilar mot min,
jag känner hur ditt hjärta dunkar fast mot min hand,
jag känner...

blogg.aftonbladet.se/3225/perma/1027862/

Oväntade själsfränder i bloggvärlden

Ah. Vilka upptäckter man kan göra genom sin färd i bloggosfären.

Råkade hitta en gammal klasskompis blogg i går, och det är alltid lika intressant att kliva lite "djupare" in i medvetnadet på folk som man mest känner ytligt eller haft en väldigt bestämd uppfattning om. (Eller ja, i alla fall hur de nu VÄLJER att främställa sina "äkta jag" på bloggen)

Intressant läsning, hade aldrig anat att killen hade så mycket skarpa tankar bakom pannbenet när man vandrade genom intrigernas och ytligheternas högstadiekorridorer. Och tydligen hade vi mycket mer gemensamt än jag någonsin trodde då.

Gillar den här åldern på nåt sätt, känns som att folk i ens egen årgång mer eller mindre börjar hitta sig själva och vad man vill få ut av livet. Och att samtidigt inse att vi ALLA inte vill samma saker eller prioriterar samma grejer, men att man vi alla trots allt är människor. Och, kanske framför allt, att inte ta sig själv på så jälla stort allvar. After all, it’s just life, and life can be a bitch sometimes. Men ändå väldigt underbart.

Idag är det fredag. Rätt soft. Vill sååå gärna till klubben 90’s ikväll, och skaka rumpa (så sjukt uttryck, men tänkte bara testa hur det kändes att använda det, haha) till lite techno- och euronostalgi. Woho. Hoppas jag hittar nån som vill joina.

För övrigt: Parfymen "The Beat" (Burberry) doftar lika gott som reklamen är snygg. Sitter just nu och insuper den friska aromen efter att ha blivit nerstänkt av ett provsprut på Kick’s, och känner mig nästan lika förförisk och cool som Agyness Deyn.

Att följa sitt hjärta... vad det nu vill...

Hm. Not in the mood för att skriva så mycket idag, så gör en latmans-post idag och låter en låttext bidra med någon slags symbolik för mina tankar.

Att göra det man borde... versus det man vill... och att komma på vad DET verkligen är. Frågor som jag strugglar med mest hela tiden känns det som. Ett oväntat möte idag har bland annat fått mina tankar att vridas i en lite ny vändning, med den skrämmande konsekvensen att jag inser vilket hav av möjligheter som egentligen ligger öppet för mig. Vilket såklart ger inte så lite ångest om man som jag har grava problem med att bestämma mig för vilken dressing jag ska ta till lunchsalladen. Men... så när jag satt här i min kvällsmelankoli, kom den här rätt fina låten upp på min randomartade Winamp-playlist. Checkade texten... och tyckte nog att den gav en rätt så lugn och behaglig känsla i mitt inre. En känsla av att saker nog kommer falla på plats, så småningom. kan ju också koppla till tidigare peroioder i mitt liv: Ofta har livet känts som bäst när jag samtidigt haft en slags harmoni inom mig, med en tydlig vilja om precis vad jag vill syssla och vad jag mår bra av. Medan... en kluven och förvirrad egen vilja, och olika borden och måsten som därmed ges tillåtelse att dra och rycka i mig åt olika håll, bara gör tillvaron... allmänt messed up. :/

(Hahah, inser just att det blev rätt mycket text idag i alla fall. Kan fasen inte hålla fingrarna borta.)

Dj Encore feat. Engelina - Intuition

I have come all this way
Time to make a turn
Will I make it right
I’ll live and I’ll learn
I’m playing my own song now
I will survive a change of key
Because I follow this guideline
Hiding inside of me

Found an answer in my heart that I will follow
it might keep sanity at bay
But I’ll be hollow not to give a part of me
I get so much from you
Could this really be a wrong when it feels right to do

Uuh..
Feels like my past
Is a page I turn
In a book of fate
I lived and I learned
I’m playing my own game now
I’m making rules I won’t pretend
When intuition conquers you
You will win in the end

Found an answer in my heart that I will follow
It might keep sanity at bay
But I’ll be hollow not to give a part of me
I get so much from you
Could this really be a wrong when it feels right to do

Easy drifting away on believing
Never give up on a feeling

Found an answer in my heart
Found an answer in my heart

Found an answer in my heart that I will follow
It might keep sanity at bay
But I’ll be hollow not to give a part of me
I get so much from you
Could this really be a wrong when it feels right to do

The First Snow

:D

Blev på så bra humör nyss. När jag gick ut i den mörka eftermiddagen, såg jag årets första snöflingor segla ner mot gatan... Fick lite sådär oväntat glädjefnatt. Finns säkert en massa djupt liggande psykologiska orsaker bakom. Kände mig i alla fall trygg och barnsligt lekfull på nåt vis. Liksom "oj... snön kommer i år igen!" och att saker egentligen inte förändras särskilt mycket...

En massa trevliga associationer från barndomens vintrar väcks såklart också till liv. Ibland är man glad över att få bo i Sverige.

Btw. Skulle på gruppdiskussion hos GfK (ett marknadsundersökningsföretag), men tydligen var "gruppen redan full" när jag anlände så jag fick helt enkelt gå hem... med de utlovade 300 kronorna i ett kuvert i alla fall :D

Haha, sjukt mycket bättre att få gå hem än sitta fånge där en timma liksom.

Catch ya later.

Happiness

Ah. Idag är jag glad. And I’m not gonna let anyone take that away from me.

Ibland tycks bara det där pirret och fjärilsfladdret infinna sig i magen... när man som mest behöver det, och utan att man riktigt fattar hur man gjort sig förtjänt av det.

Så: jag tycks aldrig lära mig. Att bara för att tillvaron känns trist och meningslös behöve det inte betyda att det alltid kommer vara så. Saker KAN förändras.

På nåt sätt vill jag alltså trycka in i skallen på mig själv och andra: ge inte upp. Det är liksom ingen idé. För, när (som Timbuktu säger) the båtten is nådd går det ju liksom inte att sjunka lägre. Saker kan bara bli bättre. Och man vet ALDRIG hur framtiden kommer styra sitt kommande drag. Tänk bara på allt oväntat som kan hända nästa vecka; nästa dag; ja kanske redan ikväll.

Man kan ju t ex...

*bli kär.

*inse att en dröm trots allt kan bli verklighet

*få en ändrad uppfattning om någon i ens omgivning

*få oväntad uppskattning från ett håll man aldrig kunde tro

*vinna en miljon på Triss. (ja, man kan!!)

Hey hopp. Don’t give up, lyder dagens predikan från mig.

Aktiv helg

Nej, jag har egentligen inte gjort så mycket i helgen. Men fysiskt sett har min kropp varit igång nästan hela tiden. Spenderat en del tid på Friskis - och gått, gått, gått, i det skönt tanke-skräpande novembermörkret.

Så mysigt, och det känns som att jag blir gladare när det liksom är meningen att man ska deppa ihop. P.g.a. vädret, kylan, mörkret och allt. Men jag blir varm av att gå. Och euforisk, mina tankar vandrar snabbt och lättsamt och jag kommer på en massa positiva grejer med mitt liv. Ganska så livsnödvändigt ibland faktiskt.

Därför kan jag nu se fram emot en skön, frisk vecka med förhoppningsvis en del träniningsvärk och pirr i lederna. Älskar träningsvärk, vilket de flesta till min förvåning inte verkar göra. Hallå, då vet man ju i alla fall att man gjort något :)

Såg en film idag också på tv, nåt Jane Austen-tjosan. Med söta rådjörsögda Anne Hathaway. Fasen, jag blir alltid lika känslosam av kärlekshistorier och bölade typ på slutet. Ah. Min inlevelseförmåga är äckligt stark ibland. Men det bjuder jag på.

Dagens låt: Sambassadeur - Subtle Changes

Lördag

Happ. Så sitter man här hemma en lördagskväll...

Inte utan lite ångest, måste jag säga, har svårt att komma från dne där känslan av att man missar något skitkul och livsomvälvande.

Men men. Är på rätt bra humör ändå. Ensam, men musiken jag vill höra, prylar jag tycker om runtomkring mig, och olika internetsidor. Haha. Mumsar lite på denna kladdkaka också och känner att livet har många ljuva sidor, och såna här by-myself-moments hör till en av dem.

I morse blev det brunch på Petite France på Kungsholmen. Oh my god, så gott det var. Helt underbara smaker, både i bakverken, brunchtallriken med äggröra och den ljuvliga "quiche bleu"-pajen (som var mitt val). Kände på mig att jag skulle tycka om stället både av beskrivningarna på diverse bloggar och DN, och när jag själv tittade in där under en morgonpromenad i veckan. Diskarna vid entrén dignar över av fylliga bakelser och croissant-grejer, som får mig att dregla som ett barn i en godisbutik. Fram för mer originella, profilerade bagerier i Stockholm! :D Är redigt trött på kanelbullar och prinsesstårtor, liksom.

Tyvärr var det sjukt fullt i deras servering, men K och jag lyckades ändå tränga in oss vid ett bord... Japp, så går det när man nödvändigtvis måste gå till ställen som nyss hajpats i typ DN :P

Jaja. Försöker i alla fall skapa lite happy-party-känsla åt mig själv, vilket inte är så svårt med rätt musik :) Eftersom ni säkert är sådär lagom intresserade av exakt vilken låtlista jag har just nu (en massa såna listor kommer säkert publiceras framöver ändå) nöjer jag mig denna gång med att posta några Youtube-videos av lite olika typ. De får tillsammans representera min smak för ikväll. Pump up the volume..!

Nostalgia

Gah. Jag är en sucker för nostalgi. Visst ska man leva i nuet blicka in i framtiden och allt det där, men ibland kan jag inte låta bli att dra en ljuv suck eller skvätta en tår till minnen från det förflutna. Musik, dofter, platser - mycket kan framkalla den där förvirrande, ologiska känslan, både underbar och obehaglig på en och samma gång. Nostalgi kan yttra sig svagt och dunkelt, en liten vindpust viskande om något glömt, som vi kanske inte längre kan framkalla i huvudet. Och ibland starkt som om någon slagit en med ett baseballträ i skallen. På samma sätt dyker det också ofta upp när man minst anar det.

Hittar jag någon gammal dagbok, ett fotoalbum eller så, kan jag sitta försjunken i timmar. Walking down memory lane. Ibland känner jag mig redigt patetisk, men liksom, man ska väl inte förneka sina känslor...? Jag är en människa när allt kommer omkring, och minnen är en del av att vara människa.  :) Länge leve nostalgi.

Dagens fåniga fynd på datorn:

w1.611.telia.com/~u61111910/desktop.GIF (klicka för större)

Mitt skrivbord från början av 2000-talet nån gång. Usch vad tråkigt. Men oh... nostalgia... FTP-prgrammet som jag hade till min hemsida. Kazaa, där jag upptäckte massa ny, för mig världomvälvande, musik. Worms med de där fula maskarna och de irriterande ljudeffekterna. Those were the days :D

"..och sen såg jag ju att hon också var där, på Facebook alltså, och..."

Man trodde man sluppit skolvärlden.
Men nej, då kommer förstås någon och uppfinner något som Facebook. Det är verkligen som en virtuell skolkorridor där man upplever allt igen, på gott och ont.
Intrigerna, de sociala konstellationerna, en sorts förenklad tillvaro där människor tilldelas en "plats" och gränser liksom tydliggörs. Möjligheten att SPANA IN andra och TYDLIGGÖRA sig själv.
Ruskigt, ruskigt, men spännande, spännande.

Facebook representerar alla skolvärldens stadier samtidigt. Starkt jobbat. Se bara vilka flashbacks man kan få:

Gymnasiet Ett mycket efektivt sätt att hålla koll på sin tillvaro och dess komplexa vindlingar. Vad har mina gamla ragg gjort på sistone? Varför var inte VI bjudna på den där festen?? Varför är inte Han vän med Henne längre, har de gjort slut eller?

Högstadiet Den sociala verkligheten utforskas. Stora Livsfrågor är typ vilka som finns på ens vän-lista, vilken perfekt mystisk/skojig/ball profilbild man har på sig själv, och vilka lagom coola Wall-inlägg man skriver hos rätt personer. Ens egna tillhörighet och status prövas.
Mellanstadiet Mer och mer hittar man sin personlighet. Vill visa den. Går med i grupper. Blir fan av någon skojig Ben & Jerry’s-smak. Kanske använder sig av applikationen Compare Me, och får reda påa på att man är "Best Singer" eller "Most Kissable" i sin bekantskapskrets.

Lågstadiet Den enkla men ibland fasansfulla frågan: Vill du bli min vän? Konsekvenserna kan vara förödande. Tänk om personen svarar nej! Då vill man ju typ dö! Fast iofs. Man kan ju alltid fråga nån annan istället.

Förskola/Sandlådan. Kommunikation på primitiv nivå. Poka, knuffa, rycka i håret - här provar sig den mänskliga varelsen fram på ett prestigelöst sätt.

Själv tycker jag om applikationen "Friend Wheel". Vackert på nåt sätt, att kunna se hur nära vänner, familj, flyktiga förbindelser och gamla mobbare knyts samman och samsas i ett regnbågsskimrande nät.

Måndag

Så var det en ny vecka igen. Fresh känsla, tycker som jag tidigare nämn om att ha ett oskrivet blad. Att skapa levnadsklotter på, fylla med händelser som förhoppningsvis kommer bli alldeles underbara. Kanske blir de inte det, en möjligheten finns ju än så länge. Eller hur? Det sista man förlorar är hoppet.

Dagen har varit rätt så okej i alla fall. Fikat med min vän E på nr 1 på min lista över favorit-kaffeställen i inlägget nedan. Gått lång promenad, tänkt rätt mycket som var bra. Beslutat mig för vissa saker. På eftermiddagen satt jag och "flummade" (som andra brukar uttrycka mitt uttryckslösa sätt att bara röra mig ensam bland folk, typ) i Västermalmsgallerian. Tyckte om att sitta stilla på en bänk medan alla stressade runtomkring. På väg hem från jobb, släpandes med barn, fort hem till middagen. Kommer nog alltid att vara fascinerad av storstadens ständigt pågående puls, skadad eller (skonad?) som jag är av min lantliga uppväxt. Håhåjaja.

Sedan blev det intensivpass på Friskis & Svettis med min livskamrat K. Gjorde mig på förbannat lyckligt humör. Ohh... Träning är fasiken min drog. Känslan av endorfinerna som rusar runt i kroppen gör mig alldeles vimmelkantig. Tyvärr har jag lite svårt för att slappna av efteråt, sitter fortfarande spattig och rastlös som en Duracellkanin. Suck. Men ska tvinga mig till sängs snart. Sov gott alla.

Dagens låt: Gang Gang Dance - Princes

Söndagar = ångest?

Eller inte?

Har alltid varit kluven till söndagar. På ett sätt representerar de ju essensen av ångest; i form av hemska flashbacks efter en hård lördagsnatt, eller ren och skär fasa inför den stundande arbets/skolveckan. Eller både och.

Men efter att jag filosoferat lite kring denna söndagsångest har min egen inställning ändrats lite. Numera försöker jag se dem som en sån där obeskrevligt skön och soft dag, en dag då det absolut inte finns några krav på vad man borde eller måste göra. Inga hetsiga festplaner eller skynda-till-stan och göra ärenden. Det är fullkomligt tillåtet att bara SLAPPA. Är det inte just det dagens stressade männsikor behöver, några timmar att förfoga precis hur fasen man vill? Göra alla de där meningslösa eller fåniga grejerna man inte tillåtit sig att utföra under veckan. Se marathon av sin favorit-TV-serie, ha chokladbolls-ätar-tävling med polaren eller promenera utan något speciellt mål, och låta tankarna vandra fritt.

Så jag försöker så gott jag kan att se det mysiga och relaxade i veckans sista dag. Njuta på ett lågmält sätt, liksom. Supa in den där lite avmätta känslan i tunnelbanan, då alla sitter var för sig, i sin egen värld, trött stirrande framför sig eller koncenterade på sin I-Podmusik. Hela tillvaron tycks ladda sig inför en ny vecka. Och man upplever nästan en högtidlig gemenskap på nåt vis.

Min skönt såsiga, good-vibes-låtlista denna novembersöndag:

Rachael Yamagata - Over and over
Gang Gang Dance - Princes
Timbuktu - Välj Mej
Gusgus - Need In Me
Brett Anderson - Blessed
As In RebekkaMaria - Soul to my soul
Frida Hyvönen - Enemy within

Hanna Hellquist

Hanna är så bra. Har alltid gillat hennes kåserier på DN:s Namn & Nytt-sidor, och nu skriver hon krönikor i På Stan också. Sådär skit-mitt-i-prick så man ryser.

Läs hennes krönika där. Vill också luncha med henne. Prata om livet och ditten och datten. Kanske lite om den där ständiga lantis-kontra-storstaden-alienationen. Om det nu egentligen finns en sådan. Eller så är det egentligen samma sak för oss alla människor, som också liksom genomsyrar Hannas texter: strävan att hitta nån slags dräglig plats i den mänskliga och kaosartade tillvaron.

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/968

Kaffestund har guld i mund

Jag ääälskar kaffe. Det kan vara en sådan lyx, guldkant i vardagen, euforisk lycka efter en dag som dittills präglats av depp. Detta skulle jag aldrig kunnat tro mig själv säga så sent som för tre år sedan. I största delen av mitt liv har jag varit helt övertygad om att kaffe ABSOLUT inte är min grej. På samma sätt som jag varit totalt ologiskt jätteanti mot sådant som Hotmail, ketchup och OC; fick jag också för mig att kaffe är något som andra tycker om men som jag aldrig kommer förstå mig på. Så äckligt och beskt, uschuschusch.

Men som med mycket annat omvändes jag. Började med att fatta tycke för konsistensen på mjölkskummet. Smakade lite av mammas cappuccino på caféer. Och som med mycket annat lärde jag mig koppla detta nya inslag i mitt liv med diverse trevliga saker. I detta fall en New York-resa, den frostbitande vintern 2005, små pirrande lyckokänslor och en känsla av annalkande vuxenhet. Så småningom var jag fast, och tvingades erkänna mig själv som en sån där kaffedrickare.

Tiden gick, och i takt med erövrandet av kaffets universum började jag också bli mer och mer kräsen. Förvånansvärt snabbt har det gått. För inte så länge sedan dög automat-kaffe från Pressbyrån och pulver-latte köpt på ICA. Men idag har jag en mycket bestämd idé om hur jag vill ha mitt kaffe: för det mesta en dubbel cappuccino, med perfekt skummad sojamjölk och helst lite kanel eller kardemumma på. Får jag det inte så blir jag sur.

Att få tag på riktig bra espressodrycker på Stockholms caféer och kaffebarer kan vara en djungel, men det finns några ställen som jag besöker regelbundet och tycker nästan alltid gör mig nöjd. Kan inte definiera olika rostningar och espressobönor så som de riktiga nördarna kan... Men jag vet liksom precis hur MIN perfekta kaffedryck ska smaka.

Njutning:

Mellqvists, Rörstrandsg. 4 Skitmysigt och trångt och bohem-hippt.

Sosta, Sveavägen 84. Rappt, nästan komiskt "italian-espressobar-cleant" och prisvärd krämig cappuccino-take-away. (Eller om man vill stå i baren och mingla lite coolt, vilket jag inte vågar)

Non Solo Bar, Odengatan 34. A lot like Sosta to me, känns fräscht, kvalitetsmässigt och med massa andra grejer bakom disken som ser goda ut.

Café Ugo, Scheelegatan 6. Oh. Frukost med kaffe och aprikoscroissant här, och min dag kan inte bli annat än underbar.

Espresso House, lite överallt. (ja, jag vet. Det är en kedja och säkert jätteutsugande och blabla. Men vad fasen, man får en sjujäkla god sojacappuccino och det kan ingen ta ifrån dom)

Primafila, Upplandsg. 16. Gulligt litet ställe i halvt skymundan, med gott kaffe i olika rostningar där man märker att ägaren engagerar sig.

Visst finns det kanske nyttigare, och mer viktiga saker att bry sig om här i livet, men detta gör mig lycklig. Så basta.

Höstens bitterljuva atmosfär

Höst. Mysigt.

Försöker alltid hitta något positivt med det som omger mig. Nån sorts överlvnadsinstinkt antar jag.

Typiskt svar från mig är också "alla färger är vackra på SITT sätt". Uh, skitjobbigt jag vet men sådan är jag.

I alla fall ryser jag lite inombords av den där omisskännliga höstdoften, iskylan som tränger in i själen och rensar ens luftvägar och hjärna. För att använda ett slitet ord, uppfriskande. Och när det är kallt och ruggigt ute blir det extra skönt att vara inne och mysa. Tänka, drömma, längta, bli nostalgisk.

Hösten är också lika med fika. Helst på ett sånt där myspysigt, lite murrigt och insjunket, café med stora djupa fåtöljer. Finns flera sådana här i huvudstaden, Café 60 på Sveavägen innebär till exempel många härliga minnen för mig. Perfekt för såväl intima dejter, som för stora kompisgäng att samlas och snacka skit hela kvällarna på under den kalla årstiden.

Musik blir också extra viktigt under hösten. Hur många gånger har inte ens humör blivit räddat av musik? Ibland känns det som den enda trogna vännen i en värld av kaos.

Slänger in en liten mix av av låtar som i alla fall för mig förgyller höstmörkret.

Kanye West - Love lockdown

Morillo feat. Audio Bullys - Break down the doors

Gym Class Heroes feat. The-Dream - Cookie Jar

M83 - Skin of the night

The Shins - Red rabbits

Tv on the Radio - Family Tree

The Cure - Underneath the stars

Avverkat

Jag är smått besatt av att rescensera. Att värdera och betygsätta det jag gjort. Dels för själva nöjets skull, det är alltid kul att läsa efteråt; och dels för att att det är ett sätt för mig att rensa hjärnan från intryck och upplevelser. Då finns det på pränt och behöver inte skräpa mer i mitt huvud, liksom. Så med samma engagemang sätt jag plöjer igenom andras recensioner - skivrecensionerna i DN Kultur är t ex en av veckans höjdpunkter för mig - anstränger jag mig för att hitta de rätta adjektiven och liknelserna för att beskriva det som gjort intryck på mig.

Ibland kan det dock nästan bli ett problem för mig. Minsta lilla grej jag gör - nån fånig GB-glass, en upplevelse, en ny tidning jag upptäckt... har förmågan att framkalla ett sorts tvångsmässigt behov att utvärdera och recensera. Inget kan liksom bara få passera för mig - det måste definieras! tyckas till om! möjligen även "checkas av" i min mentala att göra-lista...

Men för det mesta är det rätt så skoj. Inte minst att läsa en några år gammal anteckning om något jag smakat, prövat eller gjort... och minnas den exakta känslan av just den grejen tack vare mina nördigt detaljerade beskrivningar.

Så var beredd på mängder av recensioner från mig, av livets mer eller mindre betydelsefulla delar.

Onsdag

Så skönt att man kan göra vissa saker på bloggar. Som, att vara lat och låta ett redan färdigställt frågeformulär utgöra ramen för dagens inlägg:

Dagens humör - Tidvis sprudlande extatisk, tidvis seg och melankolisk.

Dagens längtan - Vet inte. Efter ett värdigt liv känns det som. En insikt om vad jag ska pyssla med egentligen.

Dagens händelse - Mitt sjuka infall. 

Dagens godaste - Karlspaderbulle med muscovadofyllning, från Gateau på Upplandsgatan.

Dagens tråkiga - Alla borden och måsten.

Dagens fina - Har inte öga för det estetiska idag.

Dagens dryck - Cappuccino, med soja, från Espresso House.

Dagens kläder - Simple enough. Mossgrön, långärmad, knälång figurformad klänning. Tights. Vit mössa som jag föredrar att ha på mig hela dagen.

Dagens smink - None.

Dagens doft - Escada - Moon Sparkle.

Senaste maträtten du åt - Räknas turkisk yoghurt och cashewjordnötssmör?

Senast sedda film - Hm. Ser sällan klart filmer, är för rastlös. Om jag tvingas ned i en biostol kanske. I så fall var det nog "Wanted".Senaste repliken du yttrade - Har varit jäkligt osocial idag. Men öh... nej just det! Om biobesöket. Jag sa väl "puss" eller nåt som avslut.

Senaste personen du fick brev av - Brev? Eller mail? Eller - Facebookinlägg? Hm, det senaste riktiga brevet måste ha varit från farmor eller någon...

Senaste saken du köpte - Ja, det var den där bullen.

Senaste boken du läste - "Cybele" av Joyce Carol Otes.

Dagens glädje - Jag skrev en inledning till en novell som jag fick vällustiga rysningar av (det ni!).

Dagens besvikelse - Missade en till läkartid. OOPS.

Dagens tjafs - Har inte hunnit med något ännu. Eller räknas mentalt tjafs inom mig?

När klev du upp idag - väckarklockan ringde vid 8. Men gick upp typ 9.

Hur många par skor har du - Inte så många. Alla går sönder eller så får jag skoskav av dom. Men två par som jag använder i alla fall, plus ett par jympaskor.

Var har du ont - Oh, vilken fantatsisk fråga - den får mig att inse att jag faktiskt inte har ont någonstans och därmed borde anses må ganska bra. Fast vid närmare eftertanke anas en begynnande värk i högra höftbenet, den stör en smula.

Kan du stå på händer - Nej. Sånt är läskigt.

Vad lyssnar du på för musik nu - R’n’b.

Vad tycker du om idrott - Nja. Älskar att träna och röra på mig - är närmast besatt - men bollsporter och liknande tävlingsidrotter är jag lite skadad av sedan skoljympe-incidenter.

Vad har du för klocka - Mobiltelefonen, länge sedan det var något annat. Tycker inte om att titta på tiden. Känner mig stressad.

Sparar till - Inget speciellt. Är glad bara jag har pengar att röra mig med. Men en resa till New York hägrar alltid runt knuten.

Dagens visdomsord - Öh. Lev i nuet, eller nåt.

Senaste telefonsamtal - Om ett - faktiskt! - stundande biobesök ikväll. James Bond blir det. Bra??

Why??

Jag kunde inte bestämma mig vilket som skulle bli det inledande inlägget. Nu har jag det. Så, efter det inledande lilla hyllningstalet tillägmnat "det Nya", kommer så en liten utläggning om, och försök till att svara på frågan - varför?
Liksom - blogg? Det där läskiga, ömsom trendiga och ömsom hypertöntiga, ordet?
Typ 3 år efter hype-peaken? Tror jag att jag är nåt, eller?

Bara för att klargöra: ganska länge var jag ganska anti hela bloggfaderullan. Kände liksom ”äh, vadå, skriva dagbok typ… det har jag ju gjort hela livet, what’s so special with that?”. Och sedan… (även när jag började känna styng av avundsjuka eftersom blogg faktiskt ÄR en rätt social och kul idé) har det bara fortsatt, man kan ju inte backa ur när man väl börjat negga liksom. Plus att man inte ville verka härmig. Eller bimbo-ego. Eller pretto. Eller nåt annat.

Som tur är har jag typ kommit över det där nu. Att bry sig om vad andra tycker, menar jag. Haha – ingen jag känner behöver ju ens se skiten. Inte om jag inte själv vill.
Detta kan bli min egen lilla oas i cyberrrymden om jag vill. Att vårda, trixa och fixa med, ösa ur sig skit i.
Att ha sin egna lilla trädgårdstäppa: det har sin charm, det kan nog de flesta förstå. Få styra och råda, leka lite Gud. Här bestämmer jag till skillnad från alla andra jobbiga sajter och bloggar. Mwhaha. Faktiskt kittlar det narcissistiskt inom mig av bara tanken.

Svar på frågan om jag tror att jag är nåt: Nja. Klart att jag är en människa, men i den bemärkelsen att jag är särskilt speciell eller intressant så vet jag inte. Beror nog på vem man frågar.
Självklart tycker en del av mig att jag är skitspeciellt, rolig och mitt-i-prick, men öh, vem gör inte det ibland?

Så ni kommer nog få nöja er med ganska så allmängiltiga vardagsbetraktelser. Om ni planerar att följa den (komiska tanke). Högt som lågt, i en skamlös blandning av ämnen.

För man skulle ju också kunna se det hela som en naturlig fortsättning på mitt alltid lika pågående dagboksskrivande. I pappersform alltså.
Från 7-årsåldern (à la ”Putte tog min leksak idag”) fram till dags dato, har jag på ett eller annat sätt haft behov att uttrycka mig om tillvaron. Små och stora händelser, låg- och höjdpunkter. Av eget personligt intresse förstås, kombinerat med en faiblesse för sockersöta ponny-omslag med guldlås.
Idag har jag typ 5 skrivböcker, där jag antecknar grejer av olika slag. Till exempel: en kortfattad ”dag för dag-”bok, en minibok att ha med i väskan för snabba reflektioner, och en feting där jag skriver mina djupa innersta tankar. Så  egentligen, varför inte en dagbok på internet dessutom? Hallå, världen blir ju mer och mer teknifierad och global. Och om mina dagböcker brinner upp finns ju i alla fall bloggen kvar. Japp.
(Förresten hade jag faktiskt en hemsida, och därmed också en sorts virtuell dagbok, i 10 - 12-årsåldern. Då var det skitinne bland datanörds-kids att programmera egna små hemsidor med neongröna och ceriserosa bakgrunder. Så på ett sätt känner jag mig ändå inte så hopplöst efter i bloggvärlden..)

Så, namnet då? Att välja ett mitt-i-prick passande namn, som inte är ens tråkiga förnamn, är förjäkla svårt. Men eftersom mitt eget namn börjar på T finns en omedelbar sympati inför bokstaven T. Innebörden av ordet ”trassel” dök upp kort därefter. Ett ord jag känner mig rätt så sammankopplad med. Och som en av mina vänner sa om min Odd Molly-tröja med texten ”a loveable little mess”: - Oh, precis som du ju!

Ja, trassel, oreda, eller en enda röra. Tänk er en härva med massa trådar i olika färger, så gott som omöjliga att spåra eller reda ut: det är jag. Tentakler riktade åt en massa håll i tillvaron, snappandes upp allt och inget. Vill mycket, ser mycket, tänker mycket, pratar mycket. Gillar inte att utesluta saker. Och då blir det tyvärr ofta trassel.
Sen var det tyvärr så att namnet trassel redan var upptaget, så öh… då blev det trasslet i bestämd form.

Trassel, alltså - och nu uttalar jag liksom bloggens programförklaring (med en högtidlig suck) - här finns inget början, inget slut, inga gränser. Eller, om gränser finns sätter jag dem. This is me. Inget tydligt fokus, förutom att allt utgår från nånstans i mitt huvud. Sånt jag väljer att fästa uppmärksamhet vid.
Ger detta då en rättvis och sann bild av mig? Vet inte. Antagligen inte. Men eftersom jag inte är riktigt säker på vem jag själv är, hur ska då någon annan kunna döma eller avgöra det?
 
Så. Nu har jag rett ut det hela lite. Allt känns genast mycket bättre.
Nu kommer jag nog inte orka vara så här långdragen och pretentiös på ett tag, so get ready for some blaj the next days to come.

Men har man ett Trasselfyllt inre, är det skönt att utgå med klara ordningar och principer. En blogg är ju, ju mer jag tänker på det, det perfekta redskapet eller accessoaren för mig. Att få reda ut och pränta ned den där röran inom en, se det ta form. Inte minst för min egen skull.

Nyhetens behag

Hej! Och välkommen.

Detta är sprillans nytt, och färskt, intalar jag mig själv. Jag brukar tycka om sådant. I alla fall när det gäller min egen personliga upplevelse av tillvaron.
Det tomma blanka. Det oskrivna bladet, som ännu inte tyngts ned och flyger lätt över marken. Samma känsla som med till exempel: nytvättade lakan. En oöpppnad glossig tidning. Den där nya skolan som man har massa förhoppningar inför, och ännu inte hunnit koppla till negativa associationer.
En ny start! Något som kan bli vackert, lyckligt, bäst! This is to my soul what a new haircut is for your exterior.

Men även nytvättade lakan smutsas ned så småningom. Så kommer det nog även bli med min blogg.
Så, jag tar tillfället i akt och njuter av denna korta stund av rosenrosa färskhet.
Nu härskar ordning och harmoni, och möjligheten att saker och ting kan bli precis som jag vill ha dem.
Pass på, snart kommer istället kaoset att regera.