Träning är min drog. Skulle kunna prata i timmar om det; om blodet som rusar runt i huvudet och ger fantastisk stimulans åt alla tankar och impulser; omvärlden som tycks snurra runt i ren eufori och verkar helt underbar bara för min skull, och den sugande kittlande skrattframkallnde känslan i magen efteråt. Jaja, ibland tror jag att jag är överkänslig eller nåt som blir så otroligt påverkad, men för det mesta skiter jag i det och njuter bara för fullt av träningens positiva effekt på mitt humör.
Tyvärr innebär detta också att jag får en fruktansvärd abstinens då jag inte får röra på mig. Irriterad och grinig, med lätta panikkänslor, och musklerna verkar liksom vilja sprängas i sin iver att få jobba. Usch. Ryser av bara tanken. Samtidigt vet jag att det trots allt endast är en fråga om vana. En gång i tiden var jag ett mycket stillsamt barn som helst av allt tillbringade hela dagarna inomhus med att sitta och rita. Det har ju givetvis också sin charm, tycker fortfarande en del av mig, men idag ägnar jag mig mest åt sånt i korta, hastigt förbiflyende ögonblick: typ mellan två stationer på tunnelbanan, eller i nån telefonkö-väntan. En gravt utvecklad rastlöshet kan man nog också kalla det.
Håhåjaja, nu ska jag inte ägna min dyrbara tid åt mer självanalys för idag. Sitter för övrigt och hoppar och och dansar till min fina lilla eurotechno-playlist mellan var och varannan mening; som sagt så får ju mitt intellekt stimulans av att röra på sig... Tankarna flyger liksom snabbare då... Well well. Nu börjar jag nästan bli rädd för mig själv utifrån denna beskrivning.
Så, godnatt på er barn för ikväll, så ses vi igen imorgon för mer förvirrat huvudbry från mig. Puss & Kram, Gul & Blå.
(ps. Detta får mig också att vilja skaka rumpa och låta endorfinerna flöda. En av mina favoritlåtar i bakgrunden, för övrigt: Ernesto & Bastian’s Thrill.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar