Söndagar = ångest?

Eller inte?

Har alltid varit kluven till söndagar. På ett sätt representerar de ju essensen av ångest; i form av hemska flashbacks efter en hård lördagsnatt, eller ren och skär fasa inför den stundande arbets/skolveckan. Eller både och.

Men efter att jag filosoferat lite kring denna söndagsångest har min egen inställning ändrats lite. Numera försöker jag se dem som en sån där obeskrevligt skön och soft dag, en dag då det absolut inte finns några krav på vad man borde eller måste göra. Inga hetsiga festplaner eller skynda-till-stan och göra ärenden. Det är fullkomligt tillåtet att bara SLAPPA. Är det inte just det dagens stressade männsikor behöver, några timmar att förfoga precis hur fasen man vill? Göra alla de där meningslösa eller fåniga grejerna man inte tillåtit sig att utföra under veckan. Se marathon av sin favorit-TV-serie, ha chokladbolls-ätar-tävling med polaren eller promenera utan något speciellt mål, och låta tankarna vandra fritt.

Så jag försöker så gott jag kan att se det mysiga och relaxade i veckans sista dag. Njuta på ett lågmält sätt, liksom. Supa in den där lite avmätta känslan i tunnelbanan, då alla sitter var för sig, i sin egen värld, trött stirrande framför sig eller koncenterade på sin I-Podmusik. Hela tillvaron tycks ladda sig inför en ny vecka. Och man upplever nästan en högtidlig gemenskap på nåt vis.

Min skönt såsiga, good-vibes-låtlista denna novembersöndag:

Rachael Yamagata - Over and over
Gang Gang Dance - Princes
Timbuktu - Välj Mej
Gusgus - Need In Me
Brett Anderson - Blessed
As In RebekkaMaria - Soul to my soul
Frida Hyvönen - Enemy within