Why??

Jag kunde inte bestämma mig vilket som skulle bli det inledande inlägget. Nu har jag det. Så, efter det inledande lilla hyllningstalet tillägmnat "det Nya", kommer så en liten utläggning om, och försök till att svara på frågan - varför?
Liksom - blogg? Det där läskiga, ömsom trendiga och ömsom hypertöntiga, ordet?
Typ 3 år efter hype-peaken? Tror jag att jag är nåt, eller?

Bara för att klargöra: ganska länge var jag ganska anti hela bloggfaderullan. Kände liksom ”äh, vadå, skriva dagbok typ… det har jag ju gjort hela livet, what’s so special with that?”. Och sedan… (även när jag började känna styng av avundsjuka eftersom blogg faktiskt ÄR en rätt social och kul idé) har det bara fortsatt, man kan ju inte backa ur när man väl börjat negga liksom. Plus att man inte ville verka härmig. Eller bimbo-ego. Eller pretto. Eller nåt annat.

Som tur är har jag typ kommit över det där nu. Att bry sig om vad andra tycker, menar jag. Haha – ingen jag känner behöver ju ens se skiten. Inte om jag inte själv vill.
Detta kan bli min egen lilla oas i cyberrrymden om jag vill. Att vårda, trixa och fixa med, ösa ur sig skit i.
Att ha sin egna lilla trädgårdstäppa: det har sin charm, det kan nog de flesta förstå. Få styra och råda, leka lite Gud. Här bestämmer jag till skillnad från alla andra jobbiga sajter och bloggar. Mwhaha. Faktiskt kittlar det narcissistiskt inom mig av bara tanken.

Svar på frågan om jag tror att jag är nåt: Nja. Klart att jag är en människa, men i den bemärkelsen att jag är särskilt speciell eller intressant så vet jag inte. Beror nog på vem man frågar.
Självklart tycker en del av mig att jag är skitspeciellt, rolig och mitt-i-prick, men öh, vem gör inte det ibland?

Så ni kommer nog få nöja er med ganska så allmängiltiga vardagsbetraktelser. Om ni planerar att följa den (komiska tanke). Högt som lågt, i en skamlös blandning av ämnen.

För man skulle ju också kunna se det hela som en naturlig fortsättning på mitt alltid lika pågående dagboksskrivande. I pappersform alltså.
Från 7-årsåldern (à la ”Putte tog min leksak idag”) fram till dags dato, har jag på ett eller annat sätt haft behov att uttrycka mig om tillvaron. Små och stora händelser, låg- och höjdpunkter. Av eget personligt intresse förstås, kombinerat med en faiblesse för sockersöta ponny-omslag med guldlås.
Idag har jag typ 5 skrivböcker, där jag antecknar grejer av olika slag. Till exempel: en kortfattad ”dag för dag-”bok, en minibok att ha med i väskan för snabba reflektioner, och en feting där jag skriver mina djupa innersta tankar. Så  egentligen, varför inte en dagbok på internet dessutom? Hallå, världen blir ju mer och mer teknifierad och global. Och om mina dagböcker brinner upp finns ju i alla fall bloggen kvar. Japp.
(Förresten hade jag faktiskt en hemsida, och därmed också en sorts virtuell dagbok, i 10 - 12-årsåldern. Då var det skitinne bland datanörds-kids att programmera egna små hemsidor med neongröna och ceriserosa bakgrunder. Så på ett sätt känner jag mig ändå inte så hopplöst efter i bloggvärlden..)

Så, namnet då? Att välja ett mitt-i-prick passande namn, som inte är ens tråkiga förnamn, är förjäkla svårt. Men eftersom mitt eget namn börjar på T finns en omedelbar sympati inför bokstaven T. Innebörden av ordet ”trassel” dök upp kort därefter. Ett ord jag känner mig rätt så sammankopplad med. Och som en av mina vänner sa om min Odd Molly-tröja med texten ”a loveable little mess”: - Oh, precis som du ju!

Ja, trassel, oreda, eller en enda röra. Tänk er en härva med massa trådar i olika färger, så gott som omöjliga att spåra eller reda ut: det är jag. Tentakler riktade åt en massa håll i tillvaron, snappandes upp allt och inget. Vill mycket, ser mycket, tänker mycket, pratar mycket. Gillar inte att utesluta saker. Och då blir det tyvärr ofta trassel.
Sen var det tyvärr så att namnet trassel redan var upptaget, så öh… då blev det trasslet i bestämd form.

Trassel, alltså - och nu uttalar jag liksom bloggens programförklaring (med en högtidlig suck) - här finns inget början, inget slut, inga gränser. Eller, om gränser finns sätter jag dem. This is me. Inget tydligt fokus, förutom att allt utgår från nånstans i mitt huvud. Sånt jag väljer att fästa uppmärksamhet vid.
Ger detta då en rättvis och sann bild av mig? Vet inte. Antagligen inte. Men eftersom jag inte är riktigt säker på vem jag själv är, hur ska då någon annan kunna döma eller avgöra det?
 
Så. Nu har jag rett ut det hela lite. Allt känns genast mycket bättre.
Nu kommer jag nog inte orka vara så här långdragen och pretentiös på ett tag, so get ready for some blaj the next days to come.

Men har man ett Trasselfyllt inre, är det skönt att utgå med klara ordningar och principer. En blogg är ju, ju mer jag tänker på det, det perfekta redskapet eller accessoaren för mig. Att få reda ut och pränta ned den där röran inom en, se det ta form. Inte minst för min egen skull.