Jag är smått besatt av att rescensera. Att värdera och betygsätta det jag gjort. Dels för själva nöjets skull, det är alltid kul att läsa efteråt; och dels för att att det är ett sätt för mig att rensa hjärnan från intryck och upplevelser. Då finns det på pränt och behöver inte skräpa mer i mitt huvud, liksom. Så med samma engagemang sätt jag plöjer igenom andras recensioner - skivrecensionerna i DN Kultur är t ex en av veckans höjdpunkter för mig - anstränger jag mig för att hitta de rätta adjektiven och liknelserna för att beskriva det som gjort intryck på mig.
Ibland kan det dock nästan bli ett problem för mig. Minsta lilla grej jag gör - nån fånig GB-glass, en upplevelse, en ny tidning jag upptäckt... har förmågan att framkalla ett sorts tvångsmässigt behov att utvärdera och recensera. Inget kan liksom bara få passera för mig - det måste definieras! tyckas till om! möjligen även "checkas av" i min mentala att göra-lista...
Men för det mesta är det rätt så skoj. Inte minst att läsa en några år gammal anteckning om något jag smakat, prövat eller gjort... och minnas den exakta känslan av just den grejen tack vare mina nördigt detaljerade beskrivningar.
Så var beredd på mängder av recensioner från mig, av livets mer eller mindre betydelsefulla delar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar